Hej Socialdemokrater!

Noterade i min besöksstatistik att ett antal besökare förefaller komma in från socialdemokraterna.se, och jag ville väl i egentlig mening mest önska er välkomna. Jag hoppas ni finner något läsvärt.

Jag hade tänkt skriva en aning just om Socialdemokraterna, jag har länge tänkt göra det, men till syvende och sist funnit annat att skriva om, som vår kongress och arbetsrätten, sen tar det ju lite tid att vara småbarnsförälder också.

Jag har vad som skulle kunna beskrivas som ett invecklat förhållande till SAP och den socialdemokratiska ideologin (Hade detta varit facebook hade beskrivningen varit ”It’s complicated”). Jag ska närmare beskriva hur;

Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen i stort har varit central för att bygga upp det som numera beskrivs som den svenska välfärden, ibland med stöd från SSV/SKP/VPK/V, ibland i konfrontation med vänstern. Det går hur man än analyserar Sveriges historia inte komma ifrån hur centrala SAP/LO har varit för att strävsamt reformera Sverige från vad som skulle kunna beskrivas som ett fattigt land, fyllt av motsättningar, till en modern välfärdsstat. Givetvis finns det baksidor också; Steriliseringspolitiken, IB-affären och dylikt, men i stort har de konsekvent arbetat relativt bra i rätt riktning och i det sammanhanget har vänstern bortom SAP fyllt skiftande roller, ibland opposition, ibland stöd.

Det jag vill komma till är att SAPs politik, som den utformats i partiprogram, åtminstone så sent som 1975 hela tiden har haft en radikal ansats, om än ett långt tidsperspektiv (Det blir så när man förlitar sig på reformer, man får ha tålamod). Jag har inte granskat de nyare så vida värst noggrant, jag tenderar alltid när jag läser socialdemokratiska dokument att gravitera kring vissa kända storheter; Palme, Wigforss och Enn Kokk.

Jag medger att jag gillar socialdemokrati, såsom ideologin beskrivs i de programmen;

”De framsteg, som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp, har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse. Denna samhällsomdaning bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle, som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under respekt för andras uppfattningar, som hör demokratin till. Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen, att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.” (SAPs partiprogram 1975)

Det finns ganska lite att invända mot i ovan, och jag kan genom att gräva på Arbark (Arbetarrörelsens arkiv) finna ganska många exempel på radikala reformistiska ansatser. Så vad är problemet? Är det medlemmarna? Nej, jag har i politiska och fackliga sammanhang träffat väldigt många socialdemokrater som varit ideologiskt besjälade och som de facto tror på den politik som gemensamt beslutats. Gräsrotssocialdemokrater tenderar väl att komma relativt väl överens med oss i vänstern. Understundom kan vi ju diskutera metod och takt, och ibland är väl vi aningen radikalare eller otåligare. Min kvalificerade gissning är väl att de socialdemokratiska gräsrötterna är väl så sugna på att genomföra den gemensamt beslutade politiken.

Om det inte är ideologin eller politiken och det heller inte är medlemmarna, vad är det då? För min del är ett antal faktorer;

Kongressbeslutens verkställighet

Någonstans ut med vägen får jag intrycket att partiprogram och de vägledande strategidokument som togs fram började bli mer av högtidliga luntor som kanske i egentlig mening inte säger så mycket om dagspolitiken. Och när man inte beskriver samhällets stora problem och skyndsamt löser dem reduceras tron på politiken. Poängen med ett reformistiskt socialistiskt parti är ju just att i socialistisk riktning reformera, och då rimmar det relativt konstigt om man exempelvis accepterar skattesänkningar trots konsekvenser i välfärden och liknande. Partiprogram är avsedda att genomföras, så även strategidokument. Stadgar är bindande. Och slutligen; Kongressens beslut är ju ett kontrakt mellan den tillträdande partistyrelsen och medlemmarna om vad som behöver göras, som de nästkommande kongress bör ställas till svars för. Görs det?

Ledarskap

Någonstans här gick det fel också, inte så mycket att det handlar om enskilda individer eller företrädare, utan snarare att systemet och balansen i systemet skiftade. Utrymmet för att improvisera i riktningar som går emot det gemensamt beslutade förefaller ha ökat, och det gör ju att ett underligt spel inträder där enskilda företrädare kan släppa testballonger som enligt min bedömning inte är socialdemokratisk politik, och sedan får det större kollektivet och därmed också gräsrötterna stå till svars för det. Då kommer de ”intressanta” tokigheterna som butler i t-banan, riktade skattesänkningar för vissa grupper som bedöms ha ett livspussel och så får idéella stå och svara på frågor i valstugorna.

Rötter kontra topp – Strukturproblem

Socialdemokraterna är enligt min bedömning det parti som har störst klassbas, det går inte argumentera om just  den saken. Vänsterpartiet har, även om vi har en politik som skulle gagna det stora folkflertalet i allmänhet, men arbetare i synnerhet, inte den gedigna klassbas som den socialdemokratiska rörelsen har. Vad är då problemet här? Ja alltså, om man skulle på något vis kartlägga hur det ser ut i styrelser från botten till toppen i SAP skulle man nog kunna konstatera att ju högre upp man kommer, ju fler heltidare finns det, alltså folk som har sin huvudsakliga försörjning i politiken.

Det är i regel kanske inget problem på lokal eller distriktsnivå där det finns riktigt bra företrädare (Framför allt; Jag gillar Borås-sossar, så har jag medgett den fetishen också), men kollar man på det som utspelar sig inför öppen ridå just nu, men även runt Mona Sahlin så tyder allt på att det finns folk i toppen som har för mycket tid på händerna och för lite idealism. Som politiker i ett vänsterparti SKA man inte ha tid över att jävlas med varandra, man ska ha fullt upp med att formulera politik, motionera, undersöka, organisera och flytta fram positionerna för de man företräder. Har man inte det, och man avhänder sig det ansvaret, då har man också förverkat sin rätt och sin position, enligt min ringa mening.

Reträtt från opinionsbildandet innebär borgerlig hegemoni

Det står ju klart att Socialdemokraterna inte sätter agendan, trots att man (oftast åtminstone) är Sveriges största parti, trots att man besitter enorma resurser i form av medlemmar, ekonomi och stöd från fackföreningsrörelsen. Det finns en tendens att begrava de skarpa tänkarna i interna eller halvinterna tidsskrifter. Det utåtriktade arbetet spretar. Alla möjligheter finns, men väldigt få utnyttjas, och därmed sätter de borgerliga ledarsidorna agendan med trivsamt understöd från arvoderade tyckare från olika borgerliga tankesmedjor. Därför ser det ut som det gör i medialandskapet i stort, därför får radikala reformer ingen designerad tankekraft  eller utredning, och i besvikelsen på detta; Därför ser det ut som det gör i kommentarsfälten på tidningar och i sociala medier. Resignerar man från att presentera visioner, kommer frånvaron av det leda till att andra världsbilder bankas in. I brist på samling kring reformer mot en framtida vision, får missriktade högerextremister härska fritt för att beskriva undergångsscenarios, utan något skarpt att kontrastera det mot.

Sammanfattning

Jag har nu varit relativt hård i min kritik och det tål att upprepas; Jag gillar den socialdemokratiska idén, den har många förtjänster. Jag gillar även de socialdemokrater jag träffar. Men med folk och rörelser man gillar ska man vara uppriktig och uppriktigt sagt så finns det en del problem, dessa problem blir ju indirekt våra problem också då vi är en del av arbetarrörelsen i en vidare bemärkelse. Jag vill att ni ska ha styrfart, ge era väljare något att tro på så att vi, förhoppningsvis gemensamt, kan få chansen att genomföra vänsterpolitik.

Kanske behöver ni, så som Vänstern gör ibland, vända upp och ner på er partistyrelse på en kongress. Kanske behöver ni medelst uppsträckning sända ett budskap att man inte är självskriven som makthavare, någonsin. Kanske behöver ni tukta de valberedningar som ständigt föreslår samma personer som gör samma typ av saker? Kanske finns lösningarna bland gräsrötterna, bland de undangömda tänkarna och i ideologin, inte nödvändigtvis hos ordföringar, kommunalråd, riksdagsledamöter och VU?

Vad ni gör avgör ni själva, men det påverkar hela landet.

/En vänlig kritiker