Hur vet jag att jag tycker rätt?

Det är många knepiga beslut man deltar i som politiskt aktiv och man kan rent teoretiskt få stå till svars för allt man man någonsin gjort, eller som man inte opponerat sig mot. Som tur är utvecklar man ju efter ett tag ett slags sätt att få till sina ställningstaganden, för min del en serie lackmustest, så här vet jag att jag håller stilen politiskt (Notera, en viss delmängd av nedanstående innehåller humor, saknar du sådan är det lika bra att du läser något annat);

1. Vill folk ha politiken?

Om ja, då är det ett säkert tecken på att man har rätt inriktning

2. Har kongressen beslutat att driva politiken i den riktningen?

Vänsterpartiets kongress är vår högsta beslutande församling, där partiprogram och andra vägledande dokument antas. Om jag driver politik i enlighet med kongressens vilja är jag också något sånär rätt ute.

3. Har Timbro eller Svenskt näringsliv nyligen torgfört en diametralt motsatt ståndpunkt?

Om ja, då kan jag också vara relativt säker på att jag agerar i det stora folkflertalets intressen, snarare än banker eller storföretag. Notera väl att det finns en rad mindre organisationer som faktiskt kan ha vettiga ställningstaganden ibland. Exempelvis Småföretagarnas Riksförbund

4. Har Borås tidnings ledarsida nyligen varnat för dylik politik?

Om ja, då är jag sannolikt också relativt rätt ute. Ibland kan förvirring uppstå när de faktiskt  opinionsbildar för vettig politik, men i allmänhet funkar även detta kritierie.

5.Har SvD eller DN raljerat om dylik politik?

Med undantag av Peter Wolodarski som verkar ha en rätt nykter syn på EU och ekonomi numera (Och därför får lite ovett av ett par högerbloggare) är de stora drakarnas ledarsidor också solklara indikationer på att man är rätt ute.

6. Menar Per Schlingmann och Anders Borg att det kommer utrota hundratusentals jobb?

Ja, då är det sannolikt som så att det det är en rätt vettig politik, som sannolikt skapar jobb. De gick till val på att minska utanförskapet, kuggade totalt, och är nu mest engagerade i att skrämma folk med att arbetslösheten blir än större om någon annan än just (M) et al får styra. Notera att enligt SCB är arbetslösheten just nu 8.1%. Det hade med deras egna ord 2006 kunnat beskrivas som massarbetslöshet.

7. Vad skulle Stefan Stern, Widar Andersson och eventuellt Jonas Morian tycka om politiken?

Tja, historiskt sett har jag faktiskt lyckats ha åsikter som kolliderar med nämnda socialdemokrater, jag ser nog ingen anledning till att jag inte kan fortsätta att betrakta just de specifika socialdemokraterna som en bra vägledning till hur jag inte ska ta ställning.

8. Skulle det ge mina kära föräldrar ett samtalsämne vid fikabordet?

Jag älskar mina föräldrar, de har en förmåga att koka ner (dum) politik till ”De bara vill förstöra X” eller ”Nu vill Y sälja ut Z”. Mina underbara föräldrar är jättebra på att detektera skitpolitik, så om jag kan tänka mig att de hade gnisslat tänder om någon annan hade genomfört politiken, då är det rätt vettigt att själv strunta i det. Sverige är fullt med föräldrar som gnisslar tänder.

9. Är Claphaminstitutet, Antroposofrörelsen eller Ludwig von Mises-institutet emot dylik politik?

Då är det antagligen rimligt, sansat och inte helt osannolikt vilar det på vetenskaplig grund, gott så, bifall!

10. Vad skulle Ayn Rand tyckt om förslaget?

Rand är också ett säkert kort, gör tvärtom. Rent generellt, undvik att ha dålig sci-fi som vägledning. Gäller såväl Ayn Rand som Ron Hubbard.

Var så god!

Som av en slump

För er som läst min blogg ett tag har ni ju noterat att jag skrivit en del om bemanningsföretag och arbetsrätt. Det har sin bakgrund i att jag kom ut på arbetsmarknaden i de sista svallvågorna av nittiotalskrisen och mitt första jobb faktiskt var för en bemanningsfirma. På den tiden, som ändå är relativt nära i tid var det skyhög ungdomsarbetslöshet, vi var mängder som gick i olika underliga motiverande projekt på arbetsförmedlingen och många av oss hade ytterst tillfälliga påhugg, i bästa fall. Och vi kvalade aldrig in i A-kassan. På den tiden började de komma, bemanningsfirmorna, men jag kan tänka mig tillbaka till tiden innan det, för Sverige fanns även då;

En gång i tiden hade vi en a-kassa där det stora flertalet arbetare var anslutna, ja även de som hade aningen mer flyktiga jobb eller säsongsbetonade jobb, det fanns en trygghet vad det gäller inkomst. Som av en slump kunde då heller företagen inte ha hur osäkra villkor som helst, eller säga upp förtroendemän eller skyddsombud. Vidare slumpade det sig så att det på den tiden fanns ett förbud mot privat arbetsförmedling och av en händelse tycktes företagen ta ansvar för sin personal, både vad det gäller lön, anställningsförhållanden och trygghet i stort, men även vad det gäller arbetsmiljön, i varje fall i större utsträckning än nu.

Av någon outgrundlig anledning hade vi på den tiden inte lika stora klyftor och vi hade anständiga löneökningar. Det verkar också som att tiden innan dess präglades av en relativt låg arbetslöshet, hur det nu kan komma sig då det inte verkar ha funnits entreprenörer eller privata vårdalternativ. Som av en händelse förekom det inte i lika hög utsträckning att privata vårdbolag vanvårdade medborgare för att utverka marginaler att sända till skatteparadis på kanalöar.

Men på den tiden verkar ju det slumpa sig så att riksbanken i större utsträckning hade politisk styrning, ja alltså, den styrs ju politiskt nu också, men numera är det modernt inflationsbekämpande med jämviktsarbetslöshet som gäller. Och om jag inte missminner mig var vi ju inte med i EU, som sträckte upp oss när vi bedrev självständig ekonomisk politik och brukade finanspolitiska stimulanser. Men det är klart, på den tiden verkar man inte ha sjösatt stora skattesänkningar, som av en händelse verkar pengarna i större utsträckning ha gått till att ha folk i arbete.

Går vi ännu längre tillbaka hittar vi såna där underliga påhitt som att ta ut produktivitetsökningar i form av förkortad arbetstid. Arbetslivet måste ju ha varit så enormt mycket mer intensivt och stressigt då på den tiden det begav sig.

Det är inte klokt så mycket slump det finns i vår närtida historia, eller?

 

Hej Socialdemokrater!

Noterade i min besöksstatistik att ett antal besökare förefaller komma in från socialdemokraterna.se, och jag ville väl i egentlig mening mest önska er välkomna. Jag hoppas ni finner något läsvärt.

Jag hade tänkt skriva en aning just om Socialdemokraterna, jag har länge tänkt göra det, men till syvende och sist funnit annat att skriva om, som vår kongress och arbetsrätten, sen tar det ju lite tid att vara småbarnsförälder också.

Jag har vad som skulle kunna beskrivas som ett invecklat förhållande till SAP och den socialdemokratiska ideologin (Hade detta varit facebook hade beskrivningen varit ”It’s complicated”). Jag ska närmare beskriva hur;

Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen i stort har varit central för att bygga upp det som numera beskrivs som den svenska välfärden, ibland med stöd från SSV/SKP/VPK/V, ibland i konfrontation med vänstern. Det går hur man än analyserar Sveriges historia inte komma ifrån hur centrala SAP/LO har varit för att strävsamt reformera Sverige från vad som skulle kunna beskrivas som ett fattigt land, fyllt av motsättningar, till en modern välfärdsstat. Givetvis finns det baksidor också; Steriliseringspolitiken, IB-affären och dylikt, men i stort har de konsekvent arbetat relativt bra i rätt riktning och i det sammanhanget har vänstern bortom SAP fyllt skiftande roller, ibland opposition, ibland stöd.

Det jag vill komma till är att SAPs politik, som den utformats i partiprogram, åtminstone så sent som 1975 hela tiden har haft en radikal ansats, om än ett långt tidsperspektiv (Det blir så när man förlitar sig på reformer, man får ha tålamod). Jag har inte granskat de nyare så vida värst noggrant, jag tenderar alltid när jag läser socialdemokratiska dokument att gravitera kring vissa kända storheter; Palme, Wigforss och Enn Kokk.

Jag medger att jag gillar socialdemokrati, såsom ideologin beskrivs i de programmen;

”De framsteg, som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp, har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse. Denna samhällsomdaning bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle, som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under respekt för andras uppfattningar, som hör demokratin till. Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen, att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.” (SAPs partiprogram 1975)

Det finns ganska lite att invända mot i ovan, och jag kan genom att gräva på Arbark (Arbetarrörelsens arkiv) finna ganska många exempel på radikala reformistiska ansatser. Så vad är problemet? Är det medlemmarna? Nej, jag har i politiska och fackliga sammanhang träffat väldigt många socialdemokrater som varit ideologiskt besjälade och som de facto tror på den politik som gemensamt beslutats. Gräsrotssocialdemokrater tenderar väl att komma relativt väl överens med oss i vänstern. Understundom kan vi ju diskutera metod och takt, och ibland är väl vi aningen radikalare eller otåligare. Min kvalificerade gissning är väl att de socialdemokratiska gräsrötterna är väl så sugna på att genomföra den gemensamt beslutade politiken.

Om det inte är ideologin eller politiken och det heller inte är medlemmarna, vad är det då? För min del är ett antal faktorer;

Kongressbeslutens verkställighet

Någonstans ut med vägen får jag intrycket att partiprogram och de vägledande strategidokument som togs fram började bli mer av högtidliga luntor som kanske i egentlig mening inte säger så mycket om dagspolitiken. Och när man inte beskriver samhällets stora problem och skyndsamt löser dem reduceras tron på politiken. Poängen med ett reformistiskt socialistiskt parti är ju just att i socialistisk riktning reformera, och då rimmar det relativt konstigt om man exempelvis accepterar skattesänkningar trots konsekvenser i välfärden och liknande. Partiprogram är avsedda att genomföras, så även strategidokument. Stadgar är bindande. Och slutligen; Kongressens beslut är ju ett kontrakt mellan den tillträdande partistyrelsen och medlemmarna om vad som behöver göras, som de nästkommande kongress bör ställas till svars för. Görs det?

Ledarskap

Någonstans här gick det fel också, inte så mycket att det handlar om enskilda individer eller företrädare, utan snarare att systemet och balansen i systemet skiftade. Utrymmet för att improvisera i riktningar som går emot det gemensamt beslutade förefaller ha ökat, och det gör ju att ett underligt spel inträder där enskilda företrädare kan släppa testballonger som enligt min bedömning inte är socialdemokratisk politik, och sedan får det större kollektivet och därmed också gräsrötterna stå till svars för det. Då kommer de ”intressanta” tokigheterna som butler i t-banan, riktade skattesänkningar för vissa grupper som bedöms ha ett livspussel och så får idéella stå och svara på frågor i valstugorna.

Rötter kontra topp – Strukturproblem

Socialdemokraterna är enligt min bedömning det parti som har störst klassbas, det går inte argumentera om just  den saken. Vänsterpartiet har, även om vi har en politik som skulle gagna det stora folkflertalet i allmänhet, men arbetare i synnerhet, inte den gedigna klassbas som den socialdemokratiska rörelsen har. Vad är då problemet här? Ja alltså, om man skulle på något vis kartlägga hur det ser ut i styrelser från botten till toppen i SAP skulle man nog kunna konstatera att ju högre upp man kommer, ju fler heltidare finns det, alltså folk som har sin huvudsakliga försörjning i politiken.

Det är i regel kanske inget problem på lokal eller distriktsnivå där det finns riktigt bra företrädare (Framför allt; Jag gillar Borås-sossar, så har jag medgett den fetishen också), men kollar man på det som utspelar sig inför öppen ridå just nu, men även runt Mona Sahlin så tyder allt på att det finns folk i toppen som har för mycket tid på händerna och för lite idealism. Som politiker i ett vänsterparti SKA man inte ha tid över att jävlas med varandra, man ska ha fullt upp med att formulera politik, motionera, undersöka, organisera och flytta fram positionerna för de man företräder. Har man inte det, och man avhänder sig det ansvaret, då har man också förverkat sin rätt och sin position, enligt min ringa mening.

Reträtt från opinionsbildandet innebär borgerlig hegemoni

Det står ju klart att Socialdemokraterna inte sätter agendan, trots att man (oftast åtminstone) är Sveriges största parti, trots att man besitter enorma resurser i form av medlemmar, ekonomi och stöd från fackföreningsrörelsen. Det finns en tendens att begrava de skarpa tänkarna i interna eller halvinterna tidsskrifter. Det utåtriktade arbetet spretar. Alla möjligheter finns, men väldigt få utnyttjas, och därmed sätter de borgerliga ledarsidorna agendan med trivsamt understöd från arvoderade tyckare från olika borgerliga tankesmedjor. Därför ser det ut som det gör i medialandskapet i stort, därför får radikala reformer ingen designerad tankekraft  eller utredning, och i besvikelsen på detta; Därför ser det ut som det gör i kommentarsfälten på tidningar och i sociala medier. Resignerar man från att presentera visioner, kommer frånvaron av det leda till att andra världsbilder bankas in. I brist på samling kring reformer mot en framtida vision, får missriktade högerextremister härska fritt för att beskriva undergångsscenarios, utan något skarpt att kontrastera det mot.

Sammanfattning

Jag har nu varit relativt hård i min kritik och det tål att upprepas; Jag gillar den socialdemokratiska idén, den har många förtjänster. Jag gillar även de socialdemokrater jag träffar. Men med folk och rörelser man gillar ska man vara uppriktig och uppriktigt sagt så finns det en del problem, dessa problem blir ju indirekt våra problem också då vi är en del av arbetarrörelsen i en vidare bemärkelse. Jag vill att ni ska ha styrfart, ge era väljare något att tro på så att vi, förhoppningsvis gemensamt, kan få chansen att genomföra vänsterpolitik.

Kanske behöver ni, så som Vänstern gör ibland, vända upp och ner på er partistyrelse på en kongress. Kanske behöver ni medelst uppsträckning sända ett budskap att man inte är självskriven som makthavare, någonsin. Kanske behöver ni tukta de valberedningar som ständigt föreslår samma personer som gör samma typ av saker? Kanske finns lösningarna bland gräsrötterna, bland de undangömda tänkarna och i ideologin, inte nödvändigtvis hos ordföringar, kommunalråd, riksdagsledamöter och VU?

Vad ni gör avgör ni själva, men det påverkar hela landet.

/En vänlig kritiker

William Petzäll – Numera vilde

Det kan ju knappast ha undgått någon att William Petzäll, riksdagsledamot för SD från Borås numera har blivit politisk vilde. Å ena sidan kan man väl politiskt säga att Sverigedemokraterna försvagas, vilket skulle kunna anses som bra. Men, och det finns ett stort men; Det är en personlig tragedi.

Dels hur William har haft svårt att frigöra sig från missbruket, och dels hur han blir behandlad av sina kamrater. Rent generellt lämnar väl SDs inre liv en del att önska, det förefaller vara brutalt, okamratligt och inte så lite sektliknande. Man vänder inte på fläcken och kallar kamrater för kräk och liknande. Jag har ju inte mycket till övers för de åsikter som William torgfört, de har från min horisont varit förkastliga. Men det finns rimligen något minimum av anständighet i hur man behandlar folk. Och det får man väl säga borde gälla de lokala Sverigedemokraterna som när de debatterades ned i senaste fullmäktige skyfflade över ansvaret för partiets tidigare ställningstagande på William. SDs beteende verkar vara någon variant av det scientologerna kallar ”Fair game

I korthet, politiskt har jag ingen som helst förståelse eller sympati för SD, men som människa kan man inte annat än att oroa sig när man ser någon annan ha problem. Det kallas empati, och det förefaller som en rad centrala Sverigedemokrater saknar detta.

Länkar: BT, BT, BT, BT, BTab12ex,  svtsrdnsvdgp

Blogginlägg:Jinge, Jinge, Jinge, Jinge, Svensson

Rossana Dinamarca ställer upp

Känslan inför partiledarvalet börjar nu likna den man får när man ställs inför ett fullständigt dukat julbord. Man vet att allt är bra, och det blir nästan svårt att välja av bara den anledningen. Så här långt är det Rossana Dinamarca, Hans Linde, Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, och jag hoppas faktiskt att fler kommer ställa upp. Detta artar sig till att bli en kongress som präglas av öppenhet och mångfald.

Även om jag i mångt och mycket gillar socialdemokraterna (Naturligtvis finns det undantag, man kan inte älska alla) får jag väl säga att jag tycker mindre om deras upptakt till partiledarval än den som nu tar form. Jag har i egentlig mening aldrig varit positiv till val som sker enligt någon konklavmodell där man mal runt tills alla kandidater hoppat av. Fram med alla intresserade, presentera en agenda och så kör vi en omröstning, demokratiskt föredömligt.

Rent principiellt är det ju så att om man ska driva öppenhet och demokrati är det ju bra om det tillämpas. Och för att citera Ernst Wigforss;

Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden.

Öppenhet och demokrati, i samhället i stort, på nätet och på arbetsplatsen!

Länkar: Svensson Jinge Kaj Raving ab1 sr dn ex svd svt

Kvartalsekonomins orimlighet

Det kan väl inte undgå någon att i svallvågorna efter skuldtaket lyftes i USA, och antagligen delvis till följd av eurozonens ekonomiska bräcklighet small det till ordentligt och börsen rasade. Det hela beskrivs närmare på DN.se

Det var nionde dagen i rad med fallande kurser och sedan i måndags har värden på 600 miljarder gått upp i rök.

Har då egentliga värden för 600 miljarder gått upp i rök? Meningen tjänar väl för att illustrera att börsen och spekulationen inte i egentlig mening har någon direkt relation till de värden som existerar i den verkliga världen. Precis som Nyklassisk ekonomi inte säger något om en ekonomi som består av människor.

Samtidigt som den får reella konsekvenser i det att det spär på marknadens irrationella beteenden. Om börsen inte säger något om hur företag egentligen går, utan är ett hysteribenäget självspelande piano,  då är det ju all anledning att kritisera det systemet. Tragikomiskt

Kika även på Aftonbladet

 

 

Underligt beteende

Det har seglat upp en smärre skandal, Bildt och Billström har enligt släppta Wikileakshandlingar svamlat om hedersmord och opinion, när de velat motivera varför de inte vill ta emot Irakiska flyktingar. Deras uttalanden är svepande och misstänkliggörande, men det som tar priset är Billströms mycket underliga papegojeliknande beteende när han ställs inför sina egna kommentarer.

Jag undrar lite kring det här resonemanget, det är mycket i det politiska som är ”tredjepartsuppgifter”; Tidningsartiklar, nyhetsprogram, twitter, ja egentligen kan man ju få allt utom precis det parlamentariska till att vara ”tredjepartsuppgifter”. Det är en mycket underlig policy och i detta fallet leder det till att Billström vägrar inte bara att kommentera Wikileaks, utan även sin egen politik. Det är klart, det är väl inte så viktigt att låta folket få svar på vad det egentligen är för politik man för.

[SvD][SvD][SvD] [DN][DN][DN]

Alliansfritt Sverige

Kort om Primegate

Först och främst; Jag avskyr -gatesuffixet. Watergate hade en poäng i avseendet att en väsentlig del av skandalen utspelade sig i kontorskomplexet med just det namnet. Det är förvisso ovidkommande, men ändå en käpphäst för min del.

Så, är vi överraskade när Svenskt näringsliv använder PR-firmor och lobbyister, eller att man rycker i kedjorna för att hitta svaga länkar som man sen kan avlöna och som kan sälja in tillväxtvänlighet? Nej, inte egentligen. Svenskt näringsliv är en synnerligen adaptiv maskin, den kan använda ren propaganda och annonser, den kan bjuda på lunchseminarier med flashiga föreläsare och imponerande mat och tilltugg, den kan betala förmenta vänstertyckare att göra helt om och få dem att deklarera att sänkta löner på något konstigt sätt leder till ett bättre samhälle.

Lyckligtvis är vi relativt förskonade i vänsterpartiet, vi har inte (mig veterligen) fått uppleva att vi som medlemmar blivit sålda till näringslivet. Det har ju naturligtvis sina förklaringar, dels då Vänstern, även när den ibland blir grälsjuk och dividerar inbördes, inte blandar in arbetsköpare i det interna livet. Men vi är även rätt ointressanta för näringslivet, dels då vi är det mindre arbetarrörelsepartiet, och dels då vi rätt stor utsträckning är ett idéparti, snarare än ett intresseparti, och därmed mindre intresserade av att kompromissa in saker som är ideologiskt ointressanta.

Men för att återgå till det som hänt i SAP; Detta är i och för sig en intern sak för socialdemokraterna att hantera, men om det hade skett i mitt parti hade jag åberopat stadgarna och krävt uteslutning. De flesta partier har någon form av paragraf om att man inte får agera mot partiets intressen och samtidigt vara medlem. Vilket är helt och hållet rimligt, allt annat är ju en form av infiltration (i värsta fall) eller haverism.

Man får ju dock berömma SN för en slipad strategi; Man garderade sig, i det fall att borgarna förlorat hade man iallafall preparerat valda nyckelpersoner med en näringslivsvänlig agenda. Det som är lite paradoxalt är ju att man jobbade på ”tillväxtvänliga” socialdemokrater, citattecken med anledning av att jag vet ytterst få tillväxtfientliga socialdemokrater. I någon mening får jag det till en kollision att vara tilväxtfientlig om man i grunden har en materialistisk historieuppfattning, och ser produktivkrafternas utveckling som en förutsättning för samhällets utveckling. Men vad SN har synpunkter på är väl vilken typ av tillväxt; Där vi gärna ser en utbyggd välfärdssektor, mer allmännyttiga bostäder och ett socialt skyddsnät som möjliggör en dräglig tillvaro i tider av svårigheter, ser SN hellre RUT, skattesänkningar och en i många avseenden falsk valfrihet. Detta då de ser att det gynnar deras medlemsföretag, något tillspetsat, men så är det.

Om jag lärt mig något av detta är det att vara än mer vaksam. Det är alltid någon som betalar lunchen, och är det näringslivet vet du att det inte är för det höga nöjets skull. Jag har också lärt mig att man som politisk aktör alltid har en ideologi, antingen en egen, eller någon annans, så se därför till att vårda din egen.

Länkar: Aftonbladet, Approximation

Varför så arg?

Ett attentat misslyckas i Stockholm, attentatsmannen lyckas enbart ta sig själv av daga, vilket är miserabelt nog om man som jag värderar människoliv högt. Det kunde varit värre, det är inte första gången en enskild vansinnig man (För män brukar det i regel vara) bestämmer sig för att försöka uppnå ett högre ändamål medelst bomber. Det är ju naturligtvis obehagligt och jag är uppriktigt bekymrad.

Men inte överraskad, som sagt, det är inget nytt, vi hade ju den Nyliberala OS-bombaren, en Sverigedemokratisk granatman, sprängningen av Norrskensflamman, alla dessa mer eller mindre lyckades manövrer har inte så mycket mer gemensamt än att de likt denna attentatsman tillhör en ganska avgrundsreaktionär höger. För om man är emot fackföreningar, jämställdhet, omfördelning av resurser och istället för ett bakåtsträvande mot 1800-talet med allt vad det innebär i form av maktfullkomliga potentater som sprider sina ekonomiska gracer efter behag, då är man enligt min ringa uppfattning höger. Och precis de sakerna skulle jag gissa är något som hela det gänget kan skriva under på.

Oavsett om det råkar vara Saudiarabien eller Ayn Rand som influerar till bakåtsträveriet kan jag tycka att är dags att ta en funderare över psykiatrireformen som infördes 1995.

Organisation och etiska fonder

Så har det första riktiga sammanträdet med den nya kommunfullmäktigeförsamlingen gått av stapeln. Det var väldigt annorlunda. Jag har ju under sedan 2003 bevakat fullmäktige, först genom radio, sedan via

webtv och det sista året innan valet har jag själv deltagit i församlingen. Och det som präglat diskussionerna har inte direkt varit öppenhet, lyhördhet och saklighet alla gånger. Och inte heller har debatterna alla gånger varit om de relevanta ting där det finns ideologiska skiljelinjer.

Men om fullmäktige fortsätter i den riktning som detta sammanträde visar på så är det att det kommer vara saklig diskussion i de frågor där man eventuellt är överens och i de frågor där det föreligger tydliga ideologiska skiljelinjer råder skarp, men saklig och skapligt respektfull debatt. Det är på det viset jag vill ha det, den sista frågan idag handlade om etiska fonder, att Borås Stad inte ska investera i oetisk produktion, och där fanns en klar skiljelinje mellan majoritets-minoriteten och Robin Nylén, samt Krister Maconi. Klargörande och sakligt.

Behöver jag beskriva mitt ställningstagande?  Om man ska följa Hinke Bergegren och hans ungsocialisters paroll ”Ned med Tronen, Svärdet, Altaret och Penningpåsen”, då kan man inte gärna profitera på krig, vilket investeringar i vapenindustrin innebär.