Som av en slump

För er som läst min blogg ett tag har ni ju noterat att jag skrivit en del om bemanningsföretag och arbetsrätt. Det har sin bakgrund i att jag kom ut på arbetsmarknaden i de sista svallvågorna av nittiotalskrisen och mitt första jobb faktiskt var för en bemanningsfirma. På den tiden, som ändå är relativt nära i tid var det skyhög ungdomsarbetslöshet, vi var mängder som gick i olika underliga motiverande projekt på arbetsförmedlingen och många av oss hade ytterst tillfälliga påhugg, i bästa fall. Och vi kvalade aldrig in i A-kassan. På den tiden började de komma, bemanningsfirmorna, men jag kan tänka mig tillbaka till tiden innan det, för Sverige fanns även då;

En gång i tiden hade vi en a-kassa där det stora flertalet arbetare var anslutna, ja även de som hade aningen mer flyktiga jobb eller säsongsbetonade jobb, det fanns en trygghet vad det gäller inkomst. Som av en slump kunde då heller företagen inte ha hur osäkra villkor som helst, eller säga upp förtroendemän eller skyddsombud. Vidare slumpade det sig så att det på den tiden fanns ett förbud mot privat arbetsförmedling och av en händelse tycktes företagen ta ansvar för sin personal, både vad det gäller lön, anställningsförhållanden och trygghet i stort, men även vad det gäller arbetsmiljön, i varje fall i större utsträckning än nu.

Av någon outgrundlig anledning hade vi på den tiden inte lika stora klyftor och vi hade anständiga löneökningar. Det verkar också som att tiden innan dess präglades av en relativt låg arbetslöshet, hur det nu kan komma sig då det inte verkar ha funnits entreprenörer eller privata vårdalternativ. Som av en händelse förekom det inte i lika hög utsträckning att privata vårdbolag vanvårdade medborgare för att utverka marginaler att sända till skatteparadis på kanalöar.

Men på den tiden verkar ju det slumpa sig så att riksbanken i större utsträckning hade politisk styrning, ja alltså, den styrs ju politiskt nu också, men numera är det modernt inflationsbekämpande med jämviktsarbetslöshet som gäller. Och om jag inte missminner mig var vi ju inte med i EU, som sträckte upp oss när vi bedrev självständig ekonomisk politik och brukade finanspolitiska stimulanser. Men det är klart, på den tiden verkar man inte ha sjösatt stora skattesänkningar, som av en händelse verkar pengarna i större utsträckning ha gått till att ha folk i arbete.

Går vi ännu längre tillbaka hittar vi såna där underliga påhitt som att ta ut produktivitetsökningar i form av förkortad arbetstid. Arbetslivet måste ju ha varit så enormt mycket mer intensivt och stressigt då på den tiden det begav sig.

Det är inte klokt så mycket slump det finns i vår närtida historia, eller?

 

Bemanningsföretagen och LAS

LAS – lagen om anställningsskydd, är en lag syftande till att ge svenska arbetstagare någon form av trygghet i sin anställning. Dock är den numera mer tandlös än vad man skulle önska sig, dels på grund av bemanningsföretagen, men även på grund av en rätt generös praxis vad det gäller tolkningen av begreppet arbetsbrist.

Saklig grund

Enligt rådande avtal och lagar i dess nuvarande tillämpning finns det i grund och botten två huvudspår vad det gäller uppsägning från arbetet; Arbetsbrist och personliga skäl, jag kommer beskriva lite mer kring de begreppen nedan. Arbetsgivaren måste i alla lägen påvisa att det finns saklig grund för uppsägning. Det är ett rudimentärt minimikrav som måste uppfyllas.

Personliga skäl

Personliga skäl innefattar misskötsel av olika slag; misshandel, hot om våld, stöld, förskingring, illojal konkurrens, arbetsvägran och olovlig frånvaro med mera. Numera kan även sjukdom som omöjliggör att man utför arbetsuppgifter, men detta först efter rehabiliteringsförsök, försök till omplacering m.m (Jag går med anledning av att jag vill vara hjälpligt koncis inte in på detaljerna kring detta såsom lagrum och AD-domar). Notera dock att sjukdom inte automatiskt innebär saklig grund för uppsägan. Notera även att jag bara beskriver gällande praxis, inte att jag på villkors vis håller med om att detta är idealiskt eller ens godtagbart.

Arbetsbrist

Arbetsbrist uppstår när det saknas arbetsuppgifter eller uppdrag, att företaget saknar pengar eller att verksamheten på annat sätt skall omorganiseras. Innan företaget kan säga upp någon på grund av arbetsbrist måste möjligheten att omplacera den anställde undersökas. Omplaceringen ska vara en ledig tjänst som behöver tillsättas inom företaget. Den anställde måste ha tillräckliga kvalifikationer för att kunna utföra arbetet på den nya tjänsten. Om uppsägningen ifrågasätts och prövas av Arbetsdomstolen måste du kunna bevisa att uppsägningen gjorts av företagsekonomiska skäl.

Bemanningsföretagen och arbetsbristen

Det är inte ovanligt att uppdragsgivare till bemanningsföretag av ett eller annat skäl vill bli av med personal; De kan vara obekväma, de kan ha en krävande familjesituation som kräver mer flexibilitet (Det kan vara stressigt att lämna barn på skola och förskola), det kan vara personliga motsättningar i form av att man helt enkelt inte gillar personen ifråga, det kan vara spirande fackligt engagemang. Uppdragsgivaren kan då helt enkelt kontakta bemanningsföretaget och be att få personen ifråga utbytt. Bemanningsföretaget plockar då bort arbetstagaren (Med allt vad det innebär då man får lämna arbetskamrater och en arbetsplats som man eventuellt kan ha trivts ganska väl på). Det krävs ingen saklig grund för att bemanningspersonal ska tas bort eller bytas ut.

Nästa skede är att den bemanningsanställde erhåller en lägre garantilön under den tid som de saknar en arbetsplats och arbetsuppgifter, i bästa fall. Om det rör sig om studenter är det ju som jag beskrev i ett tidigare inlägg eventuellt en s.k bisyssla varvid ingen garantilön utgår. Efter en tid sägs arbetstagaren upp med arbetsbrist som motivation, då det inte finns någonstans att placera personen. Bemanningspersonal ingår inte i den vanliga arbetsplatsens LAS-lista, och anställningstryggheten är i relation till om bemanningsföretaget kan/vill placera personen ifråga.

Konkreta exempel

Nedan är några exempel som jag sett och träffat på under min tid som facklig;

En arbetstagare kommer 5 minuter för sent till uppdragsgivaren på grund av omständig inskolning på förskola, uppdraget avbryts per omgående.

Uppdragsgivaren får orderminskning, bemanningspersonalen avslutas en efter en under en veckas tid, man får gå samma dag som samtalet kommer. Hela bemanningsstyrkan går på nålar och fasar för när samtalet ska komma. När uppdraget avslutats erhålles garantilön en månad, sedan sägs personalen upp.

Arbetstagare rings in timvis, eller får inställa sig på arbetet på morgonen, vissa väljs ut, vissa får gå hem, ingen garantilön utgår varvid lönen många gånger tangerar socialbidragsnormen. Vissa får reda på att de inte får ett nytt kontrakt på firmafesten dagen innan julafton. God jul.

Slutsatser

Bemanningsföretagen sätter LAS ur spel, saklig grund blir något av ett skämt och det blir mycket enkelt att göra sig av med folk.

Solidaransvar, en annan väg

Jag har ju tidigare beskrivit att min ståndpunkt är att man ånyo förbjuder bemanningsföretag, men det finns andra lösningar och vinklingar som i olika hög utsträckning löser den arbetsrättsligt osäkra situationen som bemanningsarbetare befinner sig i. Ett sådant exempel som förts fram är Solidaransvar, något som tillämpas i flera branscher i Norge; Att företag som lägger ut arbete på bemanningsföretag eller underentrepenörer görs juridiskt ansvariga för villkoren för de arbetare som finns hos bemanningsföretagen/underentrepenörerna. Det är ett sätt att komma tillrätta med de mest oseriösa bemanningsfirmorna och rena olagligheter. Men det löser inte problemen med de orättfärdigheter som sker inom lagens råmärken. Det är en modell som Byggnads, SEKO och GS förespråkar (Länk). Det är ju naturligtvis ett allvarligt problem att det finns bemanningsföretag som bryter mot lag och avtal, men jag ser det som ett stort problem att lag och avtal medger en så stor otrygghet som det gör.

Läs även Svensson om bemanning och arbetsrätt.

Om bemanningsföretagen

 

 

 

 

 

 

 

Under Vänsterpartiets kongress var jag ju förvisso åhörare, och hade således inte möjlighet att plädera eller rösta, men om jag hade haft den möjligheten hade till 150% engagerat mig för förbudet mot bemanningsföretag. Av flera skäl; Dels då jag, som Vänsterpartiet vid tidpunkten för avregleringen, anser att de utgör en attack på arbetstagare och fack, men även på grund av personliga erfarenheter då jag under perioder arbetat som bemanningspersonal, har bekanta som arbetat som bemanningspersonal, både för vanliga bemanningsföretag och studentbemanning.

Korrigera och kommentera mig gärna då jag kan ha blivit lite rostig då det var ett par år sedan jag arbetade i bemanningssvängen.

Bakgrund

Det har inte alltid varit självklart i Sverige att man ska kunna handla med arbetskraft på det vis som sker nu, År 1936 trädde så en lag om förbud mot vinstdrivande arbetsförmedlingar i kraft i Sverige, den gällde (Med vissa förändringar vid olika tidpunkter) till och med 1993 då den borgerliga regeringen avreglerade arbetsförmedlingsmonopolet.

Förbudet mot privat arbetsförmedling (Bemanningsföretag) lutar sig mot ett par ILO-konventioner, för en kort men vettig förklaring av vad FN-organet ILO är se denna korta Wikipedia-artikel. Den ursprungliga konventionen (Länk); 34 beskrev följande;

1. Fee-charging employment agencies conducted with a view to profit as defined in paragraph 1 (a) of the preceding Article shall be abolished within three years from the coming into force of this Convention for the Member concerned.

2. During the period preceding abolition–

(a) there shall not be established any new fee-charging employment agency conducted with a view to profit;

(b) fee-charging employment agencies conducted with a view to profit shall be subject to the supervision of the competent authority and shall only charge fees and expenses on a scale approved by the said authority.

 

Denna konvention ratifierades av Sverige. Den ersattes sedermera av ILO-konvention 96 (Länk), som var något mjukare, men lät de signerande länderna välja mellan att antingen förbjuda privat arbetsförmedling, eller att kraftigt reglera dem. Sverige var ansluten även till denna. Lagen kan återfinnas på Notisum (Länk). Dock sades ILO-konventionerna upp av den borgerliga regeringen i samband med avregleringen som nämnts tidigare. Således låg fältet öppet för företag att i stort sett obehindrat handla med arbetskraft. Värt att notera är att vid tiden då privat arbetsförmedling avreglerades var två partier emot; Socialdemokraterna samt Vänsterpartiet emot det då man dels ansåg att det var oansvarigt att göra det utan att utreda konsekvenser (Socialdemokraterna) och dels då man såg det som en attack på arbetstagarna och facket (Vänsterpartiet) (Bergström & Håkansson & Isidorsson & Walter (2007), s. 44).

Även LO, TCO samt det då existerande Arbetsmarknadsverket var emot förändringarna, då man ansåg att det skulle försämra anställningstryggheten (Bergström & Håkansson & Isidorsson & Walter (2007), s. 46). Värt att notera är att den borgerliga regeringen Reinfeldt lade ned Arbetsmarknadsverket 2008.

Nuläge

Sedan avregleringen av privata arbetsförmedlingar har bemanningsbranschen exploderat. Enligt Almega bemanningsföretagen sysselsätter de 35 största bemanningsföretagen 60 100 årsanställda arbetare (Notera:2010 års statistik, länk).

Bemanningsföretagen finns i ett stort antal branscher och det finns både aktörer som försöker hålla en relativt anständig arbetsrättslig profil, men även de som i princip utnyttjar personalen. Ett fenomen som ökat i förekomst de senaste åren är att säga upp ordinarie personal och låta vissa komma tillbaka som bemanningspersonal, vilket kan anses vara ett synnerligen kreativt sätt att i ett slag göra sig av med fackligt engagerade, personal som upplevs vara ifrågasättande och arbetare som inte arbetar 110%. Det har även förekommit att företag helt och hållet gjort sig av med sina ordinarie anställda (Utöver arbetsledningen).

Ett bra exempel är Lagena som 2009 uppmärksammades för att man ersatte ordinarie personal med bemanningspersonal (Länk). Företaget som används, SPB, har nu visat sig bryta mot arbetstidsbestämmelserna (Länk).

I bemanningsbranschens undervegetation finns studentbemanningsföretagen som genom att ofta anställa folk under 24 (Arbetare under 24 års ålder har en lägre lönenivå), och att arbetet beskrivs som bisyssla och därmed sker under mycket sämre villkor antagligen har några av Sveriges osäkraste och lägst avlönade anställningar. I och med att arbetet benämns som bisyssla kan tjänstegöringen avslutas på dagen. Då man har sin huvudsakliga försörjning genom studier utgår ingen garantilön.

Många fackförbund är kritiska mot bemanningsföretag och man har olika idéer om hur man kraftigt skulle kunna reglera eller stävja de mest flagranta exemplen på okynnesanvändning av bemanningsföretag; 2009 framförde LO krav på att få möjligheten att stoppa användningen av bemanningsföretag (Länk), och en rad fackförbund har vid olika tillfällen framfört kritik mot den onödiga och överdrivna användningen av den typen av företag.

Vad bör vi göra?

Det rimliga från min horisont är att i enlighet med Vänsterpartiets kongressbeslut arbeta för ett återinförande av förbud mot privat arbetsförmedling, att återigen ansluta oss till ILO-konventionen. Detta för att få ordning på en tilltagande osäkerhet på arbetsmarknaden, att få företag att i större utsträckning ta ansvar för sin personal, och för att ge de anställda tryggheten att kunna våga ta lån, skaffa barn och hus. Vi kan inte ha en ökande del av arbetskraften i otrygga anställningar. Det finns också andra varianter; Att hårdare reglera bemanningsföretagen eller att ge fackliga organisationer veto vid användning av bemanningsföretag. Men min preferens är att vi håller oss till det ILO 96 stipulerar.

Vad kan hända?

Borgerliga kommentatorer har försökt förenkla frågan till att Vänsterpartiet vill förbjuda 65 000 jobb. Dels är det ju en felaktig siffra, men det är även ett ganska dumt resonemang. Det är ju naturligtvis behändigt att tänka på det på det viset om man är en anhängare av bemanningsföretag och framför allt om man har ett horn i sidan till arbetstagarorganisationer, men antagandet är då att vi hade en arbetsmarknad innan 1993 där motsvarande mängd människor gick helt och hållet arbetslösa, ett svart hål i arbetsmarknaden, vilket om man kontrollerar statistiken inte stämmer. Samma typ av arbeten förmedlades, men utan profitmotiv, av arbetsförmedlingen. Sannolikt är det så att Arbetsförmedlingen ånyo skulle förmedla arbeten av temporär karaktär och arbetsgivare som behöver mer beständig personal åter kommer få ta ansvar för att anställa dem. Det skulle dessutom göra Arbetsförmedlingen till en mer allmännyttig funktion då man återigen skulle få arbeten att förmedla.

Detta är inte slutet på mitt resonemang om bemanningsföretag, jag kommer utveckla det vidare i kommande inlägg, dels då ämnet förtjänar djupare undersökning, dels då det kan finnas nya lagar, bestämmelser, avtal, konventioner och EU-direktiv. Jag är ju ingen arbetsrättsjurist, utan snarare en fackligt engagerad aktivist, så ni får ha överseende om jag missar något eller uppfinner hjulet på nytt.

Läs gärna Löntagarbloggen om bemanningsföretag.

Bergström, Ola & Håkansson, Kristina & Isidorsson, Tommy & Walter, Lars, Den nya arbetsmarknaden — bemanningsbranschens etablering i Sverige (2007), Academia Adacta AB, ISBN 91-89300-18-1