Med anledning av diskussionen om extremhögern, som jag tidigare har beskrivit i ett par inlägg, bl.a här och här, vill jag även rekommendera Rasmus Fleischers artikel i Aftonbladet. Den kan ge värdefulla insikter vad som skiljer de nya fascisterna från de gamla.
BT, en viss besvikelse
Jag är ju, och har varit sen jag aktiverade mig politiskt, en prenumerant på BT. Tidningen är blå, ibland närmast mörkblå, det går inte att undgå. Men till tidningens försvar får man väl säga att den i merpart har hållit på sina ibland närmast konservativt moderata åsikter, vilket jag, även om jag inte instämmer i åsikterna, respekterar. Jag brukar i regel föredra Katarina Larssons ledare; I den mån det finns en medkännande konservatism (Därom tvista de lärde) så är Katarinas ledare nog de som närmast träffar målet.
Döm om min förvåning när BT, ger sig av in på det relativt nybakta Axess/Timbro-spåret ”Multikulti är dött”. Artikeln, som författats av Johan Söderström återfinns här.
De delar jag vänder mig mot är;
Man behöver heller inte vara vare sig kritisk till en generös invandringspolitik eller främlingsfientlig för att anse att samhället bör ställa högre krav på anpassning till majoritetskulturen.
Varför? Är anpassning ett egenvärde? Finns det något som tyder på att de av BT omhuldade individerna mår bättre eller lättare får jobb av det? Högre krav på anpassning är därtill relativt luddigt; Det ställs redan krav på folk som kommer hit att de, så fort SFI är fullgjort, ska stå till arbetsmarknadens förfogande, språket har de ju erhållit, i den mån SFI har lyckats. Vad är det mer de behöver göra? Artikeln nämner ju individen ett antal gånger och att man behöver bortse från grupptänket och kollektivism, vad är mer grupptänk än att försöka omdana annorlunda individer fullständigt?
Den multikulturella idén om att olika etniciteter, kulturer och språk kan leva sida vid sida utan krav på anpassning har under våren ifrågasatts av både Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Storbritanniens premiärminister David Cameron och Frankrikes president Nicolas Sarkozy.
Ja, och det de har gemensamt, samtliga är att de allihopa dras med stora offensiva högerpopulistiska rörelser, vars idéer de försöker co-opta, för att suga upp potentiella väljare. Att försöka bekämpa extremhögern genom att plocka upp deras idéer är populärt, men det resulterar ju bara i att en potentiellt mer anständig borgerlighet antar en högerextrem identitet. Jag drar mig till minnes F. Nietzsches ord om avgrunden;
Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra. Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.
Artikeln fortsätter dock vidare;
En väg bort från modellen är att lyfta fram individen istället för gruppen. Att sluta betala ut miljonbelopp till satsningar som särskiljer och buntar ihop människor i etniska grupper. Man bör se över nyttan av projekt som vänder sig till invandrarföreningar.
Varför i all världen då? Dels är de ju föreningar som alla andra som kommunen ger stöd till. Varför skulle man inte kunna organisera sig kring ett kulturintresse och precis som vilken förening som helst kunna få stöd? Ska det betalas stöd till alla föreningar utom de som råkar fokusera på andra länder eller annan kultur? Dessutom, är det verkligen så att de föreningarna inte ger resten av oss någonting? Finns det ingen möjlighet att de då och då arrangerar saker som är intressanta för resten av oss svennar? Att de har ett värde för mig och även andra människor i Sverige?
Nej, artikeln är inte min kopp thé.
En liten omdesign av bloggen
Med anledning av att jag fått förnyat driv i bloggandet har jag också kikat över hur bloggen ser ut. Jag har försökt göra den aningen mer ren i designen samt lite mer lättläst. Men man vet ju hur det är när man installerat ett nytt tema och laborerar med inställningarna. Så om ni upptäcker något som inte fungerar eller ser mystiskt ut, kommentera gärna eller hör av er.
Spel och terrordebatten fortsätter
Nu har Borås tidning publicerat Stefan Risenfors inlägg samt mitt bemötande av detsamma. Jag har tänkt rätt mycket på utgångspunkten i den ursprungliga artikeln. Den har sina poänger, jag gillar inte riktigt att dator- och rollspel dras in det. Anledningen är att jag sedan många år följt debatten kring datorspel och rollspel, och de då och då uppblossande försöken att kväsa det utifrån något diffust moraliskt perspektiv. Första gången jag stötte på ”debatten” om dataspel var när dåvarande barnmiljörådet drog igång ett drev kring våld och blod i spel för den eminenta datorn C64. Den som spelat C64-spel vet att man antagligen behöver vara ordentligt fantasirik för att kunna uttyda detaljerna i våldet. Argumenten var liknande då; Barn kommer må dåligt, eller bli våldsamma. Nästa vända var 90-talet med Diddi Örnstedt, och rollspelens (Och liverollspelens i synnerhet) farlighet och dålighet. Mycket fördomar ventilerades i samband med den indignation som trummades upp.
Här är vi nu 24 år efter att den första debatten blossade upp, kanske 14 år sedan den andra vågen. Mycket har hänt sedan dess, jag har bevistat ett antal spelkonvent i Borås, arrangerat tre vampire-lajv, spelat otaliga spel ihop med vänner och kamrater, både av brutal karaktär såväl som spel som bara motionerar hjärnan och fantasin. Jag lär vid detta laget ha träffat hundratals rollspelare, datorspelen har blivit underhållning för de breda massorna. Jag har spelat otaliga onlinespel, varav det jag spelat längst torde vara World War II online. Jag kan inte ens räkna hur många gånger man försvarat flamländska städer (Som britt eller fransos), bombat brittiska städer (Som tysk, att ratta ett bombsikte på en HE-111 är utmanande). Jag har ingått i gäng med hundratals människor från hela världen och talat med dem över nätet (Det lär väl bättrat på min engelska en aning). Och inte en enda av dessa hundratals, om inte tusentals människor, har mig veterligen flippat ur.
Jag vet, det är anekdotbevis, inte vidare vetenskapligt. Men jag känner mig iallafall mig tryggare med att umgås med människor med en hobby som stimulerar kreativitet och problemlösning än vid besök på en typisk krog vid fylleriets höjdpunkt en fredag eller lördag natt.
Detta har väl varit mer av en personlig reflektion snarare än en analys eller debattinlaga.
A Very british coup – Reflektioner
Det har varit en härlig sommar, i merpart. Inte så solig som man skulle kunna önska alla gånger, men godtagbart vädermässigt. Det sköna har varit att jag fått tillfälle att återhämta mig.
Som brukligt är i familjen Legnemark brukar vi kolla på filmer och tv-serier på kvällen, när det blivit för svalt för att tillbringa tiden ute. En av de de miniserier som gjort mest intryck på mig är A very british coup.
Serien beskriver ett Storbritannien där ett radikalt (Ja, riktigt radikalt) Labour får makten i ett val och tar sig för att försöka genomföra sina vallöften och sin politik; Arbetarinflytande i industri och produktion, nedrustning av kärnvapenarsenalen, stopp för alla amerikanska militärinstallationer på brittisk mark. m.fl.
Detta mot en bakgrund att Labour i storbritannien under det tidiga åttiotalet hade en del kraftigt radikala strömningar. Bl.a Tony Benn, som wikipedia beskriver som följer;
Benn’s philosophy consisted of a form of syndicalism, economic planning, greater democracy in the structures of the Labour Party and observance of Party conference decisions by the Party leadership;[32] he was vilified in the right-wing press, and his enemies implied that a Benn-led Labour Government would implement a type of East European socialism.[33]Conversely, Benn was overwhelmingly popular with Labour activists. A survey of delegates at the Labour Conference of 1978 found that by large margins they supported both Benn for the leadership and many Bennite policies.[34]
He publicly supported Sinn Féin and the unification of Ireland, although in 2005 he suggested to Sinn Féin leaders that Sinn Féin abandon its long-standing policy of not taking seats at Westminster. Sinn Féin argue that to do so would recognise Britain’s claim over Northern Ireland, and the Sinn Féin constitution prevents its elected members from taking their seats in any British-created institution.[35]
In a keynote speech to the Labour Party Conference of 1980, shortly before the resignation of party leader James Callaghan and election of Michael Foot as successor, Benn outlined what he envisaged the next Labour Government would do. ”Within days”, a Labour Government would grant powers to nationalise industries, control capital and implement industrial democracy; ”within weeks”, all powers from Brussels would be returned to Westminster and then they would abolish the House of Lords by creating one thousand peers and then abolishing the peerage. Benn received tumultuous applause from the audience.
För att återgå till tv-serien; Givetvis lägger reaktionen i överväxeln när partiledaren Harry Perkins vinner valet. Efter intensiv smutskastning, manipulation av högerpressen och säkerhetstjänstens intrigerande ser det i slutändan relativt mörkt ut. När det sedan visar sig att han ridit ut stormen och fortfarande har folkets stöd ser säkerhetstjänsten (Osäker på om det är MI5) inget annat val än att iscensätta en statskupp. Serien slutar med att det tonar ut, en radio i bakgrunden beskriver det ”parlamentariskt oklara läget” som föranlett extraordinära åtgärder. Kameran panorerar förbi kängan av en soldat och helikoptrar hörs.
Nu är det ju givetvis en dramatisering och som sådan bör man ju ta den med en nypa salt. Men ändå, man kan inte låta bli att känna att det finns viss bäring, här och nu. Hur kommer det sig att säkerhetspolisen förefaller ha bra kontroll över vänstergrupper, djurrättsaktivister men samtidigt blir så handfallna att de svamlar när det visar sig vara högerextremister som agerar (För se vad jag menar, dra er till minnes hur SÄPO och terroristexperter resonerade innan det blev uppenbart att Utöya utförts av en högerextrem inhemsk terrorist).
Med risk för att låta lite konspirationsteoretisk; Det är ju rätt många år sedan en radikal politik fördes i Sverige, i syfte att verkligen omfördela resurser, i verkligt syfte att bli i akt och mening neutrala i freds såväl som krigstid. Och det var väl rätt länge sedan det gjordes lagstiftningsmässiga framsteg vad det gäller ökat inflytande på arbetsplatsen?
Om man kollar på hur vår grundlag ser ut, kan man ju konstatera att det skulle rymmas en skapligt progressiv politik utan att man för den sakens skull stiftar lagar som bryter mot den. Men så har vi ju givetvis EU och de alla de direktiv som utfärdas där.
Frågan är; Kan man, beaktat mediaklimat, beaktat högerns enorma resurser, beaktat att all politik man bedriver kommer drivas genom domstolsväsendet och landa i EU-rätten, beaktat att varje organisation till vänster som får momentum säkerligen kommer bli föremål för intresse från säkerhetspolisen, beaktat allt detta och mer; Går det överhuvudtaget bedriva en radikalt annorlunda, och mer rättvis politik? Det är väl mer eller mindre en fråga som jag inte kan svara på just nu, men det hade varit intressant att se. Om vi hade kunnat svänga Sverige i riktig demokratiskt socialistisk riktning, eller om vi får en ”Väldigt Svensk kupp”. Hur skulle det hela förlöpa?
Kvartalsekonomins orimlighet
Det kan väl inte undgå någon att i svallvågorna efter skuldtaket lyftes i USA, och antagligen delvis till följd av eurozonens ekonomiska bräcklighet small det till ordentligt och börsen rasade. Det hela beskrivs närmare på DN.se
Det var nionde dagen i rad med fallande kurser och sedan i måndags har värden på 600 miljarder gått upp i rök.
Har då egentliga värden för 600 miljarder gått upp i rök? Meningen tjänar väl för att illustrera att börsen och spekulationen inte i egentlig mening har någon direkt relation till de värden som existerar i den verkliga världen. Precis som Nyklassisk ekonomi inte säger något om en ekonomi som består av människor.
Samtidigt som den får reella konsekvenser i det att det spär på marknadens irrationella beteenden. Om börsen inte säger något om hur företag egentligen går, utan är ett hysteribenäget självspelande piano, då är det ju all anledning att kritisera det systemet. Tragikomiskt
Kika även på Aftonbladet
Petzäll igen
Nu förefaller William Petzäll ha hamnat i blåsväder igen, nu för obetalda taxikostnader, detta enligt BT. Å ena sidan är det ju något som relativt lätt hade kunnat rättas till, men å andra sidan verkar han ha duckat att göra rätt för sig. Jag kan på sätt och vis tycka lite synd om William, det känns som det blir så fel, gång efter annan. Båtfärden med därtillhörande sånger, lägenhetsstrul, strul med taxiresor, strul med resekostnader rent generellt. Tur att SD för honom att SD är så pass toleranta. Jag är rätt säker på att vilket annat parti som helst hade skickat hem personen ifråga.
Detta är ju inte det största problemet med SD, mina betänkligheter ligger ju främst på det ideologiska och politiska planet. Men det finns nog inget parti som är bättre på att hålla sina ”lovande politiker” om ryggen.
Kongress 2012 – Partiledarvalet
Nu har även Hans Linde tillkännagjort att han står till partiets förfogande inför valet till partiledare. Detta är utmärkt! Inte nog med att Hans i sig är en bra kandidat, jag välkomnar att vi får många kandidater som ställer upp. Det är ett klart bryt med arbetarörelsens gamla tradition att blåneka tills man i princip får uppdraget påtrugat. Vi behöver fler modiga personer som deklarerar att de ställer upp till olika uppdrag, och vi behöver en öppen valprocess där de redogör för vad de kan tillföra politiskt. Nu behöver vi fler kvinnor som ställer upp och därtill mer presentationer av politisk inriktning.
Svar på Risenfors 3/8 – Rollspel och datorspel orsakar inte terrordåd
Stefan Risenfors beskriver i en debattartikel i BT 2011-08-03 hur han anser att datorspel och rollspel bidragit till att försätta Anders Behring Breivik i ett sinnestillstånd där han varit kapabel till att utföra de fruktansvärda dåd han utförde på Utöya och i Oslo. Jag anser detta vara fel och det gör jag av flera anledningar;
Korrelation är inte kausalitet. Att Anders Behring Breivik (Härefter förkortad ABB) spelade datorspel och eventuellt rollspel gör inte automatiskt att detta är orsaken. Han beskrev sig även som kristen, och om man ville göra billiga poänger skulle man med samma logik kunna hävda att det är orsaken. Om man gör på det viset missar man ju det som var unikt med ABB, för rollspelare/datorspelare och eventuellt kristna det finns det sannolikt gott om, kanske även i din församling och jag tror inte de utgör något hot. Nej, det som var unikt med ABB, var hatet mot muslimer och mot arbetarrörelsen. Det var ett politiskt terrordåd och inget annat.
För att kunna härleda dåden till dator- och rollspel krävs det belägg i form av forskning, och forskningen visar inte att sådana samband finns; Folkhälsoinstitutet har inte lyckats påvisa något samband mellan datorspel och aggressivitet. Samma sak med rollspel; Amerikanska studier har inte påvisat något samband mellan rollspel och psykisk instabilitet, man har överhuvudtaget inte kunnat påvisa någon större skillnad mellan rollspelare och kontrollgrupp mer än att rollspelare lägger mycket tid på sin hobby och därför lägger aningen mindre tid på andra hobbys.
Rollspel främjar snarare förmågan att sätta in sig i andra personers tankar och känslor, det som vi till vardags kallar för empati. Detta i sin tur är en egenskap som erfordras för att kunna förstå andra människor och främmande kulturer.
Rollspel och datorspel är enligt min uppfattning hobbys som vilka andra som helst. De ger glädje, frustration, gemenskap, debatter och diskussioner. Jag skulle kanske inte rekommenderar någon som lider av svår psykisk ohälsa att ständigt spela dator eller rollspel, då det kanske skulle ta fokus från bearbetandet av den egna ohälsan, men jag skulle heller inte rekommendera någon som ligger på gränsen till psykiskt sammanbrott att engagera sig för djupt i religiösa grubblerier; Det är beforskat och även om det i vissa fall hjälper, kan kan religionsutlösta skuldskänslor en utlösande faktor för djupare ohälsa (Huguelet, Mohr 2004). Fast inte heller det tror jag har någon bäring i sammanhanget. Faktum är att Anders Behring Breivik säkert har en rad saker gemensamt med oss alla, som alla är lika irrelevanta för att förklara det han gjort; Han var för en fri marknad, roade sig utomlands och försökte spela på börsen, allt detta lika irrelevant.
Med det sagt; Om vi räknar bort det som förefaller osannolikt är det som återstår, och som vi bör fokusera på som förklaring, högerextremism och ett djupt rotat hat mot arbetarrörelsen. Detta, och en samtid som inte varit rustad att möta det framväxande hatet.
Botemedlet torde vara engagemang, av olika slag. Att fler engagerar sig i de politiska förbund och föreningar som bemöter hatet. Även kyrkan har en roll i att sprida tolerans och medkänsla. föreningslivet i allmänhet (Och där inkluderar jag även rollspelsföreningar m.fl) har en stor och viktig roll i att främja ett bra demokratiskt offentligt samtal.
Fredrich Legnemark (V)
Heiti Ernits (MP)
Politiker tillika rollspelsentusiast.
Vidare tankar om utöya
Om man som jag, följer ett stort antal nyhetssidor, bloggar och sociala media märker man ganska snabbt ett antal tendenser vad det gäller hur man förklarar attentatet i Norge, varav ett par leder ordentligt fel;
Anders Behring Breivik är galen, ingen människa vid sina sinnes fulla bruk gör något sådant
Anders Behring Breivik kan mycket väl lida av psykisk ohälsa, det är relativt ovidkommande; Utifrån den teori och den världsbild han beskriver, som delas av många på nätet har han agerat oerhört målmedvetet och metodiskt. Om man som ABB anser att arbetarrörelsen är landsförrädare som smygislamiserar landet, att man befinner sig i krig osv, är det inte ett oväntat agerande.
Anders Behring Breivik är en extremist, alla extremister är lika illa, värna det öppna samhället
Ovan är ett sammankok av ett antal liknande uttalanden. Ja, ABB är en extremist, han genomförde ett terrordåd (Och som sådant är det per definition ideologiskt). Men (och här kommer ett stort Men); Alla extremister är inte lika illa. Det är milsvid skillnad på folk som ABB, och folk som i det samhällsklimat som möjliggjorde ABB benämns extremister. Med det vill jag mena att i ett samhällsklimat, där kommentarsfälten, tidningarna och det offentliga debattutrymmet domineras av en diskurs som utgör bränsle för folk som ABB, är det ganska lätt att benämnas extremist om man exempelvis är mot krig, djurförsök, diskriminering och för kollektivavtal, en vettigare ekonomisk fördelning (Nationellt såväl som internationellt), en miljömässigt hållbar utveckling. Jämfört med de åsikter som förfäktas på Newsmill, DN Debatt, och flertalet tongivande sidor kan många av arbetarrörelsens värderingar betraktas som extrema. Är man för nattväktarstaten kan ju värnandet av ett någorlunda skyddsnät betraktas som far out.
Det var ett angrepp på det samhället i stort
Inte primärt. Den indirekta konsekvenserna är enorma för samhället i stort, många känner någon som råkat illa ut eller dödats. Men, det var ett angrepp på arbetarrörelsen i allmänhet, och socialdemokraterna i synnerhet. Beaktat att det var ett ideologiskt dåd, riktade sig ABB mot sin ideologiska motpol; Socialismen. Det var inte primärt ett angrepp på liberaler eller genuspedagoger, även om ABB givetvis föraktar dem också, det var riktat mot det som han uppfattade vara det största och mest tongivande partiet på vänsterkanten.
För mer läsning kring samma tema rekommenderar jag att ni läser Svensson, Mikael Andersson, Moberg, Annarkia, Sebastian, Ardin, Röda Malmö, Röda Berget,
Medialänkar: SVD1, 2, 3, 4,