Nu hjälper det ju i och för sig inte att bli till sig i trasorna av indignation över denna specifika drog, när liknande skrivs ut frikostigt .

Men det sätter andra saker i blixtbelysning, som t.ex att det skrivs ut, frikostigt, att kilen läggs ner, vad värre är, det har börjat dyka upp ryska bensosorter på gatorna.

Läkemedlen har blivit det nya gatuknarket.

Som kuriosa; Vid gisslantagandet vid moskvateatern tros polisen/militären kört in en gas baserad på Fentanylderivat, mindre lyckat.

Kontentan dock är väl att det känns som att aftonbladet rullar igång väl mycket, det är trots allt ingen nyhet. Vad som vore en nyhet vore en extensiv kartläggning av hur mycket knark som landar på gatan,  som kommer från apotek, med käcka recept från generösa läkare.

Andra bloggar om: hysteri, knark, fentanyl, aftonbladet, anka

Iaf, nu har det fastslagits i skiljenämnd att skadorna till följd av dessa preparat kan hålla i sig upp till tre år och att man kan tilldömas ersättning för lidande under den perioden. Artikel finnes på BT.se:

Ett 90-tal symptom
Ove Carlsson blev ordinerad lugnande medicin redan i mitten på 70-talet. Han bytte mellan olika preparat och efter ett tag började han få biverkningar. Han blev beroende men lyckades trappa ner och slutade 1988, men biverkningarna gav sig inte.

- Minnesproblem, ångest, sömnproblem, muskelvärk… Jag skulle kunna räkna upp ett 90-tal olika symptom, säger Ove Carlsson. Det luriga är att beroendet inte skapade ett sug, utan alla de här symptomen. 

Under min praktik på behandlingshemmet, som nu övergår i periodvis arbetande, har jag sett ett antal biverkningar och abstinenssymptom och även haft samtal med personer som är mitt i och upplever hur det är att trappa ned bensodiazepiner, många av dem har en ganska bred referensram beträffande preparat med missbrukspotential. Jag har ett antal gånger fått höra att det är en barnlek att sluta med amfetamin jämfört med benso, främst på grund av alla otrevliga biverkningar som framträder vid nedtrappning.

Men det är skönt att de som råkar illa ut kan få någon form av upprättelse, att branschen hålls ansvarig.

1.Jag är vänsterpartist

2.Jag jobbar med missbruk

3.Jag träffar missbrukare

Det är just nu så att det är illegalt att inneha, sälja samt att TA droger, således om du genomgår ett drogtest och det ger ett positivt utfall, så är det ett lagbrott. Således görs själva missbruket till ett lagbrott och missbrukaren till en kriminell. Det sägs att meningen med detta är att ”upptäcka” missbrukare så att de kan få vård, men vad som händer är att man krim-stämplar någon för hans/hennes personliga problem snarare än att vårda. Alldeles oavsett vilket har ju polisen ändå anmälningsplikt till sociala myndigheter (PL1984:387), övriga myndigheter enligt LVM. Det finns således ingen nytta med att lagföra missbruk, langning och innehav är en helt annan sak.
Skulle det inte vara så att man testar positivt så är det ju fortfarande kränkande och gör det svårare att tvätta bort det stigma som det innebär att vara stämplad som bus. En missbrukare jag talat med upplever det som att han blir godtyckligt upplockad och testad ganska ofta. Hur lätt är det att ordna upp sitt liv när man får åka radiobil till stationen för att urinera inför åskådare (Som måste se ens könsorgan) på regelbunden basis, hur förklarar man för en ny tjej exempelvis när polisen tar in en, eller arbetskamrater om man lyckats få ett jobb?

Alice, kämpa på!

Efter lite eftertanke och ledighet så infinner sig någon form av jämviktsförhållande, man kommer fram till en rad insikter:

• Detta är vanliga människor, med vanliga svagheter

• Man kan inte rädda alla, alla vill inte bli räddade, en del vet inte ens om att de egentligen skulle behöva ställa om.

• Ibland är det bäst att hålla käften och bara lyssna

• Även om folk är hyggliga, är en viss beredskap bra

• Om byråkrati är fördjävligt för ”vanliga svensson”, så är det etter jävligare för en person med aktivt missbruk, där snackar vi don quijote

• Jag är där för dem, de är inte där för mitt höga nöjes skull

• Den mänskliga kroppen tål oerhörda mängder misshandel och felhantering, den är samtidigt löjligt fragil.

• Det är ingen idé att dölja något eller snacka skit, de kan alla valser, man är transparent.

Det är egentligen bara att köra på och göra sitt bästa, försöka vara en hygglig människa, förlåta 490 eller fler gånger.

Jag får poängtera, läkemedlena ifråga har legitima användningsområden och det är inte användarna jag vänder mig mot, snarare hur förskrivningen ser ut och jag skulle vilja hävda att det finns vissa fakta som styrker min ståndpunkt, läs t.ex denna artikel:”Läkemedel, det nya knarket”

”Polisen gör beslag av läkemedel varje dag. Nyligen greps en känd narkoman. Han kom ut från apoteket Scheele i city där han hämtat ut tre burkar Iktorivil med 100 tabletter i varje. Han sålde en burk direkt när han kommit ut från apoteket. Enligt den förskrivna dosen ska han själv ta tre tabletter dagligen.”

Hade jag inte praktiserat på behandlingshem hade jag inte trott det jag läste, men så ser det liksom ut, det är en jäkla kommers på benso, plus att det är jobbigt att trappa ut, såpass jobbigt att en missbrukare jag talat med som lagt ner amfetamin och hasch faktiskt tyckte att avtändningen på amfetamin och hasch var som en solsemester i jämförelse.

Men helt klart, det är ju inte oproblematiskt, de har legitima användningsområden, så även amfetamin/Ritalin/Concerta…Men tillsynen på förskrivningen måste bli bättre.

Är det verkligen läge att dra in bidragen till en organisation som granskar läkemedel och läkemedelsberoende samt biverkningar? Äh det är väl inget att oroa sig för, bara att ringa Dr.feelgood, bli ställd på en stadig Xanor/Stesolid/Iktoviril-dos, skit i att ångesten fortfarande finns där, så länge den går i ide. Jag citerar Strindberg: Livet är ont, det är synd om människorna!