Visst bör ett vänsterparti finnas där politik diskuteras, och visst kan vi inte lämna på walkover, och visst finns det säkert en del intressanta seminarier och debatter i Almedalen. Men herregud, utifrån vad man läser sig till på twitter och andra sociala medier, det verkar så banalt och ynkligt på något vis. Politik reducerat till mingel med rosévin. Min skepsis härstammar i det faktum att jag i egentlig mening engagerade mig i vuxen ålder och i omgångar fått göra plats medelst kofot i jobbschemat för att få tid att hinna med valrörelser och andra evenemang. Trots den vanligt spridda missuppfattningen att alla politiker är heltidare med feta löner är merparten av oss relativt vanliga arbetande människor och på något sätt känns en mingelsemester med lobbyister i Almedalen så långt ifrån vardagen, så långt ifrån de arbetsplatser som avhandlas av potentater att det nästan blir en parodi på sig själv. Med det sagt, ingen skugga över de vänsterpartister som deltar, de gör sin plikt, någon måste hålla ställningarna även där, men jag avundas dem inte.
Category Archives: Rikspolitik
Underligt beteende
Det har seglat upp en smärre skandal, Bildt och Billström har enligt släppta Wikileakshandlingar svamlat om hedersmord och opinion, när de velat motivera varför de inte vill ta emot Irakiska flyktingar. Deras uttalanden är svepande och misstänkliggörande, men det som tar priset är Billströms mycket underliga papegojeliknande beteende när han ställs inför sina egna kommentarer.
Jag undrar lite kring det här resonemanget, det är mycket i det politiska som är ”tredjepartsuppgifter”; Tidningsartiklar, nyhetsprogram, twitter, ja egentligen kan man ju få allt utom precis det parlamentariska till att vara ”tredjepartsuppgifter”. Det är en mycket underlig policy och i detta fallet leder det till att Billström vägrar inte bara att kommentera Wikileaks, utan även sin egen politik. Det är klart, det är väl inte så viktigt att låta folket få svar på vad det egentligen är för politik man för.
Lars Ohly och vänsterns framtid
Just nu kör media någon form av självspelande piano och sången som spelas kan uttydas till att påvisa att det finns ett överhängande krav att Lars Ohly ska avgå/ej ställa upp i val till partiledare. Lasse har kommenterat det som att han gärna ställer upp igen. Jag har väl ett antal kommentarer till det hela;
Det centrala är inte VEM som leder partiet, utan vilka politiska idéer partiledaren har att presentera plus förmågan att driva dem i mål. Därmed kan jag väl konstatera att det finns en rad kunniga, pålästa och slipade politiska förmågor i vårt parti, Lasse är en av dem. Faktum är att jag anser att det optimala upplägget inför en kongress är att det inte är färdigbestämt eller välriggat, utan att samtliga som ser en väg framåt för vänstern ställer upp. Och med samtliga menar jag Lasse, Jonas och alla andra som tycker sig ha bra idéer, och sen får medlemmarna pröva saken, kort sagt: Pläderingar och efterföljande votering. Att inte bli vald till partiledare är inte ekvivalent med döden, det kommer fler kongresser, och att inte vara 100% på att vinna kan inte betyda att man inte vågar ställa upp.
Men hur det blir med allt vet vi i nuläget inte, inte förrän kongress (Eller extrakongress) genomförts, och när det väl ska genomföras gäller nedan;
§ 19. Vid nominering av kandidater till partiets ledningar och parlamentariska uppdrag betraktas alla mandat som obesatta och alla kandidater behandlas likvärdigt. Partiet eftersträvar spridande av uppdrag och kontinuerlig förnyelse av valda organ och parlamentarisk representation.
Jag medger att jag dragits med i diskussionerna lite grand, men nu tarvas besinning, vi har politik att göra.
Kort om Primegate
Först och främst; Jag avskyr -gatesuffixet. Watergate hade en poäng i avseendet att en väsentlig del av skandalen utspelade sig i kontorskomplexet med just det namnet. Det är förvisso ovidkommande, men ändå en käpphäst för min del.
Så, är vi överraskade när Svenskt näringsliv använder PR-firmor och lobbyister, eller att man rycker i kedjorna för att hitta svaga länkar som man sen kan avlöna och som kan sälja in tillväxtvänlighet? Nej, inte egentligen. Svenskt näringsliv är en synnerligen adaptiv maskin, den kan använda ren propaganda och annonser, den kan bjuda på lunchseminarier med flashiga föreläsare och imponerande mat och tilltugg, den kan betala förmenta vänstertyckare att göra helt om och få dem att deklarera att sänkta löner på något konstigt sätt leder till ett bättre samhälle.
Lyckligtvis är vi relativt förskonade i vänsterpartiet, vi har inte (mig veterligen) fått uppleva att vi som medlemmar blivit sålda till näringslivet. Det har ju naturligtvis sina förklaringar, dels då Vänstern, även när den ibland blir grälsjuk och dividerar inbördes, inte blandar in arbetsköpare i det interna livet. Men vi är även rätt ointressanta för näringslivet, dels då vi är det mindre arbetarrörelsepartiet, och dels då vi rätt stor utsträckning är ett idéparti, snarare än ett intresseparti, och därmed mindre intresserade av att kompromissa in saker som är ideologiskt ointressanta.
Men för att återgå till det som hänt i SAP; Detta är i och för sig en intern sak för socialdemokraterna att hantera, men om det hade skett i mitt parti hade jag åberopat stadgarna och krävt uteslutning. De flesta partier har någon form av paragraf om att man inte får agera mot partiets intressen och samtidigt vara medlem. Vilket är helt och hållet rimligt, allt annat är ju en form av infiltration (i värsta fall) eller haverism.
Man får ju dock berömma SN för en slipad strategi; Man garderade sig, i det fall att borgarna förlorat hade man iallafall preparerat valda nyckelpersoner med en näringslivsvänlig agenda. Det som är lite paradoxalt är ju att man jobbade på ”tillväxtvänliga” socialdemokrater, citattecken med anledning av att jag vet ytterst få tillväxtfientliga socialdemokrater. I någon mening får jag det till en kollision att vara tilväxtfientlig om man i grunden har en materialistisk historieuppfattning, och ser produktivkrafternas utveckling som en förutsättning för samhällets utveckling. Men vad SN har synpunkter på är väl vilken typ av tillväxt; Där vi gärna ser en utbyggd välfärdssektor, mer allmännyttiga bostäder och ett socialt skyddsnät som möjliggör en dräglig tillvaro i tider av svårigheter, ser SN hellre RUT, skattesänkningar och en i många avseenden falsk valfrihet. Detta då de ser att det gynnar deras medlemsföretag, något tillspetsat, men så är det.
Om jag lärt mig något av detta är det att vara än mer vaksam. Det är alltid någon som betalar lunchen, och är det näringslivet vet du att det inte är för det höga nöjets skull. Jag har också lärt mig att man som politisk aktör alltid har en ideologi, antingen en egen, eller någon annans, så se därför till att vårda din egen.
Länkar: Aftonbladet, Approximation
Jag hoppas ni följer vårt deltagande i budgetdebatten
Imorgon ska budgeten för Borås stad debatteras, det är i vanlig ordning avsatt två dagar. Personligen hoppas jag det blir en debatt där vi kan lyfta nivån från ören till att handla mer om ideologi och visioner. Men i vanlig ordning kan man inte vara säker på var det landar, och var det kommer hetta till. En kvalificerad gissning är att friskolorna ånyo kommer vara ett hett ämne. Oavsett, så kommer jag kasta mig in i diskussionerna med liv och lust, budgetdebatten är så nära julafton man kan komma för politiskt diskussionslystna.
I övrigt noterar jag att Socialdemokraterna, eller rättare sagt Morgan Johansson, svänger beträffande FRA, och vill göra upp med moderaterna om att tillåta SÄPO att få information från FRA. Först och främst tycker jag att man sänder en egendomlig signal om man omedelbart kastar saker överbord på det viset, hur genuint var engagemanget för den personliga integriteten tidigare? Det följer ett mönster där S glider åt höger och jämkar sig med alliansen i hopp om att det ska ge trovärdighet. Sen anser jag att om målsättningen med terrorism är att med våld och oro som verktyg uppnå politiska mål, då ska man väl knappast ge dem den delvinsten att man gör samhället mer repressivt? Själv tror jag vi ”vinner” om vi helt enkelt fortsätter utveckla vårt demokratiska och öppna samhälle ytterligare i den riktningen.
Varför så arg?
Ett attentat misslyckas i Stockholm, attentatsmannen lyckas enbart ta sig själv av daga, vilket är miserabelt nog om man som jag värderar människoliv högt. Det kunde varit värre, det är inte första gången en enskild vansinnig man (För män brukar det i regel vara) bestämmer sig för att försöka uppnå ett högre ändamål medelst bomber. Det är ju naturligtvis obehagligt och jag är uppriktigt bekymrad.
Men inte överraskad, som sagt, det är inget nytt, vi hade ju den Nyliberala OS-bombaren, en Sverigedemokratisk granatman, sprängningen av Norrskensflamman, alla dessa mer eller mindre lyckades manövrer har inte så mycket mer gemensamt än att de likt denna attentatsman tillhör en ganska avgrundsreaktionär höger. För om man är emot fackföreningar, jämställdhet, omfördelning av resurser och istället för ett bakåtsträvande mot 1800-talet med allt vad det innebär i form av maktfullkomliga potentater som sprider sina ekonomiska gracer efter behag, då är man enligt min ringa uppfattning höger. Och precis de sakerna skulle jag gissa är något som hela det gänget kan skriva under på.
Oavsett om det råkar vara Saudiarabien eller Ayn Rand som influerar till bakåtsträveriet kan jag tycka att är dags att ta en funderare över psykiatrireformen som infördes 1995.
Avgå vs Ställa sin plats till förfogande
Det förefaller vara full fart i media just nu om Mona Sahlin, SSU, Håkan Juholt et al. Med risk för att låta torr, det är en viss skillnad mellan att a)Avgå (Att med omedelbar verkan packa ihop sig) och att b) ställa sin plats till förfogande (Att be medlemmarna avgöra om man ska fortsätta eller om andra bättre lämpade finns). Helt solklart är det inte att Mona avgår och ytterst är det väl upp till socialdemokraternaas extrakongress.
Under tiden, jag följer med spänning mitt eget partis framtidskommission, och surret omkring den. För er som ännu inte har kikat på kommissionens hemsida återfinns den här .
Minoriteter, minoriteter
Så börjar de olika politiska församlingarna formera sig till något som kan likna ett styre, i Borås har det sedan en tid tillbaka varit klart att det kommer bli ett rödgrönt minoritetsstyre, på regionnivå förefaller utfallet ha blivit det samma. Kan väl konstatera att det varit ett rörigare eftermäle än jag upplevt i vuxen ålder. Och på riksplanet verkar det rödgröna projektet tämligen dött. Och jag kan väl i ärlighetens namn konstatera att det är en bra sak; Inte för att jag har något emot att samarbeta med Socialdemokrater och Miljöpartister, de är ju i princip de enda vi kan samarbeta med på riksplanet, utan för att projektet var feltänkt.
Normalt sett börjar man med gemensamma mål eller ett gemensamt projekt och formerar sig utifrån det, där har de borgerliga partierna varit föredömliga, de har haft ett gemensamt politiskt projekt (Som jag förvisso ogillar av ett antal skäl) och bedömt att de kan gemensamt kan driva politik i en gemensam riktning. Sen är ju skillnaden mellan de moderna borgerliga partierna så liten att de i princip är fraktioner av samma (ekonomiskt) liberala rörelse. Det är inte svårt att samarbeta om man är ett pragmatiskt liberalt parti, ett nyliberalt parti, ett auktoritärt liberalt parti, ett konservativt parti (Som applicerat liberal fernissa för att suga in väljare), de har ju den ekonomiska liberalismen gemensamt.
De rödgröna började som ett svar på alliansen, vilket är ett rätt dåligt utgångsläge, och därefter var man i reaktionsläge under hela valrörelsen och försökte parera mörkblå idéer med….beiga idéer. Utifrån det kan det vad mig anbelangar vara en bra sak att göra slut, tills dess att vi har gemensamma mål och möts igen, då förhoppningsvis med politik som står för sig själv och inte utgör ett ljummet svar.
Och ja, jag var inte nöjd när det rödgröna samarbetet spikades heller. Särskilt inte eftersom jag under mandatperioden varit kritisk till alliansens ytlighet.
Förnyelse – Vart ska vänstern?
Det har diskuterats en del om huruvida vänstern är i behov av förnyelse, extrakongresser, rotation i ledarskapet, delat ledarskap och en del andra förslag i den riktningen. Dels har mina partivänner Jonas Sjöstedt och Jens Holm presenterat lite åsikter i den riktningen. Men dels flög det förbi ett uttalande av en bekant på Facebook;
Alla snackar om sossarna men när ska V förnyas – det undrar jag. Och varför ska dessa eg omaka partier fortsätta som partners in crime? Och hur ska FP och de andra göra för att komma ur Moderaternas skugga? Fältet ligger fortsatt öppet för populister.
Det ger ju upphov till en rad frågeställningar från mitt håll, notera väl, detta är bara spånande;
Politiken
Min ståndpunkt är att merparten av vår politik håller, det visar undersökningar som gjorts i sakfrågorna, men av någon anledning är tendensen att man inte röstar utifrån de ställningstagandena i val. Om det beror på att vi dragits med i skattediskussioner där vi får förklara att vi inte tänker höja skatten (För att andra partier i samarbetet tycker det är viktigt), eller om det beror på att får förklara att vi visst inte tänker höja arbetsavgivaravgifterna för unga så att de är i paritet med alla andra anställdas (Trots att det enligt min bedömning är ett mycket svagare stimulus att sänka avgifter/skatter, än att investera på allvar). Det är ingen kritik mot vår egen ekonomiska politik, den är prima som den är, men kanske finns det en allmän uppfattning om att vi gärna säljer bort saker?
Presentationen
Alltså, i stort sett allt material är glättigt och glatt och har ett positivt budskap. Herregud vad noga man har varit med att ha en positiv och saklig agenda. Därför blir man extra dyster (Men inte överraskad) när borgarna gör ner den med osakliga och negativa kommentarer. Minns Hägglunds och Olofssons kommentarer om att regera med kommunister. Detta om ett parti som vill ha billigare kollektivtrafik, schyssta arbetsvillkor och inga vinster i vården. Är det någon poäng med att försöka vara konstruktiv och debattera sak, när hårdast och ovettigast vinner?
Organisationen
Finns det detaljer i hur vi organiserar oss som motverkar våra syften? Alltså; Gör hur vår organisation ser ut det lättare eller svårare att driva vår politik. Välkomnar partiet som system utomstående, idéer utifrån och interaktion med andra rörelser omkring oss? Hur sprids goda idéer? Hur snabbt kan någon gå från sympatisör till aktivist? Kanske måste det till nya grepp?
Dags att tala om klass
Jag har medvetet struntat i att skriva direkt efter valet, jag brukar göra så numera när jag känner att jag är i affekt, det är väl ett vuxenhetstecken eller något i den vägen. Den initiala reaktionen var att jag blev bestört, måndagen dagen efter kände jag mig i merpart ganska bitter, tisdagen var en blandning av förnekelse och snurrande frågeställningar. Under dagen har jag haft tillfälle att reflektera något nyktrare på resultatet och jag har dessutom på kvällen läst igenom en rad analyser, mer eller mindre bra. En av de bättre är Ali Esbatis på SVT debatt – länk
Jag är själv ingen stor tänkare, men utifrån min horisont tycker jag mig skönja att det rör sig om att det faktum att de materiella förutsättningarna skapar grogrund för missnöje, ett missnöje som genom högerns närmast totala mediahegemoni kanaliseras in i högerpopulism.
Och vi har ju mer eller mindre diskuterat skattesänkningar, rotavdrag och allt annat som egentligen är rätt oviktigt för våra väljare, sådant som vi i ärlighetens namn borde skitit i att prata om. Vi borde hållt oss till det väsentliga för våra presumtiva väljare istället för att hjälpa till att baxa fram en massa trivsel för en mellanskiktare vars största problem egentligen inte är att man behöver städhjälp, utan snarare att det finns en tendens att även mellanskiktarna proletariseras och kontrolleras i sitt arbete.
Och i det avseendet har ju mellanskiktare rätt mycket gemensamt med arbetarklassen, man ser sitt arbete uppstyckat i moment, kontrollerat i detalj och reducerat till siffror i princip, kort och gott alienation. Jag lär utveckla mina tankar mer den kommande tiden