Jag är ju, och har varit sen jag aktiverade mig politiskt, en prenumerant på BT. Tidningen är blå, ibland närmast mörkblå, det går inte att undgå. Men till tidningens försvar får man väl säga att den i merpart har hållit på sina ibland närmast konservativt moderata åsikter, vilket jag, även om jag inte instämmer i åsikterna, respekterar. Jag brukar i regel föredra Katarina Larssons ledare; I den mån det finns en medkännande konservatism (Därom tvista de lärde) så är Katarinas ledare nog de som närmast träffar målet.

Döm om min förvåning när BT, ger sig av in på det relativt nybakta Axess/Timbro-spåret ”Multikulti är dött”. Artikeln, som författats av Johan Söderström återfinns här.

De delar jag vänder mig mot är;

Man behöver heller inte vara vare sig kritisk till en generös invandringspolitik eller främlingsfientlig för att anse att samhället bör ställa högre krav på anpassning till majoritetskulturen.

Varför? Är anpassning ett egenvärde? Finns det något som tyder på att de av BT omhuldade individerna mår bättre eller lättare får jobb av det? Högre krav på anpassning är därtill relativt luddigt; Det ställs redan krav på folk som kommer hit att de, så fort SFI är fullgjort, ska stå till arbetsmarknadens förfogande, språket har de ju erhållit, i den mån SFI har lyckats. Vad är det mer de behöver göra? Artikeln nämner ju individen ett antal gånger och att man behöver bortse från grupptänket och kollektivism, vad är mer grupptänk än att försöka omdana annorlunda individer fullständigt?

Den multikulturella idén om att olika etniciteter, kulturer och språk kan leva sida vid sida utan krav på anpassning har under våren ifrågasatts av både Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Storbritanniens premiärminister David Cameron och Frankrikes president Nicolas Sarkozy.

Ja, och det de har gemensamt, samtliga är att de allihopa dras med stora offensiva högerpopulistiska rörelser, vars idéer de försöker co-opta, för att suga upp potentiella väljare. Att försöka bekämpa extremhögern genom att plocka upp deras idéer är populärt, men det resulterar ju bara i att en potentiellt mer anständig borgerlighet antar en högerextrem identitet. Jag drar mig till minnes F. Nietzsches ord om avgrunden;

Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra. Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.

Artikeln fortsätter dock vidare;

En väg bort från modellen är att lyfta fram individen istället för gruppen. Att sluta betala ut miljonbelopp till satsningar som särskiljer och buntar ihop människor i etniska grupper. Man bör se över nyttan av projekt som vänder sig till invandrarföreningar.

Varför i all världen då? Dels är de ju föreningar som alla andra som kommunen ger stöd till. Varför skulle man inte kunna organisera sig kring ett kulturintresse och precis som vilken förening som helst kunna få stöd? Ska det betalas stöd till alla föreningar utom de som råkar fokusera på andra länder eller annan kultur? Dessutom, är det verkligen så att de föreningarna inte ger resten av oss någonting? Finns det ingen möjlighet att de då och då arrangerar saker som är intressanta för resten av oss svennar? Att de har ett värde för mig och även andra människor i Sverige?

Nej, artikeln är inte min kopp thé.

Den senaste tiden har jag bloggat allt mindre, jag har svårt att uppbringa entusiasm, eller snarare; Jag har haft mycket annat att tänka på. Dels har jag mitt fackliga arbete, vilket är det jag gör på dagarna, medlemmarnas löner och arbetsvillkor kräver mycket uppmärksamhet, och dels ska jag bli farsa. Summan av det gör bloggen blivit mer av ett arkiv för debattartiklar, och vad det gäller den direkta interaktionen med folk på nätet lockas jag av facebook och Twitter. Det är så lätt att komprimera ned sina omedelbara tankar till 140 tecken och bara ösa på. Det kan hända att jag skriver något sporadiskt om regionvalet, men annars kommer jag nog vara fullt upptagen fram till den 15/5. Det är bara att inse; Årsmötessäsong + lönerevision ger jäkligt lite energi över.

Men då vet ni vad jag gör när jag inte är här, jag tänker inte tvångsblogga för bloggandets skull, eller  svamla ur mig platityder, jag skriver när lusten faller på, och just för tillfället gör jag av med all energi på annat, politiskt och fackligt.

Jag kom i lördags hem efter en veckas utlandsvistelse, rätt behövligt. Det är en poäng med att befinna sig någonstans där man inte i rimlighetens namn har råd eller ork att svara i mobilen eller sitta och gräva runt i sin mail.

Det första jag möts av är att Littorin har avgått och därefter inleder jag någon form av ”operation läsa-ikapp” och konstaterade att det hela var mycket märkligt. Ministern avgår innan det ens fastslagits att han är skyldig samtidigt som han bedyrar sin oskuld, aftonbladet drevar på. En kvalificerad gissning är att han anmodats att avgå, proaktivt för att inte dra ned alliansen i skiten. Om han är skyldig bör han lagföras för detta, och då kan jag uppriktigt säga att jag skäms över att vi haft en minister med en så så sned moral. Men om han är oskyldig lär drevet orsaka han och hans familj lidande av rang.

Alltså, misstag kan vem som helst begå, men detta, om det stämmer, är inte vad jag skulle betrakta som ett misstag.

Länkar: [DN][DN][DN][Sydsvenskan]

I vanlig ordning, läs Jinge!

Har skrivit mindre än vad jag gjorde för ett år sedan, frekvensen är inte lysande. Det har inte så mycket med avsaknad av vilja eller angelägna ämnen att göra, utan det har helt andra förklaringar;

1. Dels har det varit mycket med jobbet, det är helt enkelt kämpigt att arbeta med socialbidrag och dessutom hinna med facklig aktivitet, man blir helt enkelt kommunikationstrött av att höra alla livsberättelser, diskutera kronor och ören och samtidigt bli modfälld över arbetsmarknadens beskaffenhet.

2. Vidare är det ju så att varje gång jag får tid över för att göra något i min egen blogg dyker nya idéer upp hur jag kan jobba med v-borås hemsida eller någon annan teknisk detalj som får det att flyta bättre för kamraterna. Arbete för partiet som helhet tar helt enkelt prioritet över mitt vanliga blogg-gnissel.

3. Jag har läst en hel del dåliga bloggar, politiska bloggar där ägaren bloggar mest skriver för att det bör skrivas, oftast triviala saker. Jag har inget intresse av att läsa om någons manikyr eller en upprapning av det som sagts bättre av andra. Hellre än att blogga för sakens skull laddar jag med idéer tills energin återkommer.

Med det sagt så kan det komma ett eller några inlägg innan semestern, men min ambitionsnivå är, tills jag fått vila ut, tämligen låg. Däremot lär jag vardagstwittra lite, det är ett hanterbart format när man vill spy ur sig lite åsikter på stående fot.

Jag har inte försvunnit, jag har bara ett väldigt speciellt problem med mitt bredband för tillfället. det kopplar upp och ned i fem-minutersintervaller, det gör mig less på…Det mesta.

Min ISP har skickat mig ett nytt dsl-modem, i hopp om att det löser problemen.

Känns som 2010 är ett strulår ur ett tekniskt perspektiv, men å andra sidan, det är vår, det är valår, det är kongressår. Livet är underbart i viss mån ändå

Så har en distriktsårskonferens genomförts, spontant är mitt intryck att det var den mest produktiva och eniga distriktsårskonferensen jag deltagit i. Diskussionerna var ordnade, mötestekniken superb och en känsla av optimism var allomstädes närvarande.

I vanlig ordning avhandlades partidistriktets förflutna år och lades till handlingarna, en ny styrelse valdes varvid vi efter lunchen tog itu med att fastslå listor för region och riksdag. Även det förfarandet präglades av en konstruktiv anda. Visst blev det voteringar och diskussioner, så ska det vara i vänstern, det är medlemsdemokratin. Men i slutändan blev resultatet något som jag tycker bådar gott inför valet. Jag deltog inte som ombud och diskuterade därför inte listorna eller voterade, jag föredrar att ha det så eftersom jag vill ha armslängds avstånd till den medlemsdemokratiska processen då jag själv förekommer i valberedningens förslag.

Resultatet står delvis finna på Boråsvänsterns sida, själv hamnade på andra plats på regionlistan, ett förtroende jag är enormt hedrad av, på förstaplatsen på samma lista återfinns Jennica Vainu. Det kommer bli en enormt rolig valrörelse och nu ska vi alla göra vårt yttersta för att vända utvecklingen rätt, framåt!

Tack alla för en lysande dag!

Folk börjar ramla in

En hälsning från Ung Vänster

Pål Magnussen talar, medans presidiet bestående av Jan-Olof Sundh och Barbro Ridell tar plats

Fahime från Trollhättan

Ida och Rossana, våra två listettor på riksdagslistorna

Vi avslutar med internationalen!