Author Archives: fredrich.legnemark

Som av en slump

Posted on by

För er som läst min blogg ett tag har ni ju noterat att jag skrivit en del om bemanningsföretag och arbetsrätt. Det har sin bakgrund i att jag kom ut på arbetsmarknaden i de sista svallvågorna av nittiotalskrisen och mitt första jobb faktiskt var för en bemanningsfirma. På den tiden, som ändå är relativt nära i tid var det skyhög ungdomsarbetslöshet, vi var mängder som gick i olika underliga motiverande projekt på arbetsförmedlingen och många av oss hade ytterst tillfälliga påhugg, i bästa fall. Och vi kvalade aldrig in i A-kassan. På den tiden började de komma, bemanningsfirmorna, men jag kan tänka mig tillbaka till tiden innan det, för Sverige fanns även då;

En gång i tiden hade vi en a-kassa där det stora flertalet arbetare var anslutna, ja även de som hade aningen mer flyktiga jobb eller säsongsbetonade jobb, det fanns en trygghet vad det gäller inkomst. Som av en slump kunde då heller företagen inte ha hur osäkra villkor som helst, eller säga upp förtroendemän eller skyddsombud. Vidare slumpade det sig så att det på den tiden fanns ett förbud mot privat arbetsförmedling och av en händelse tycktes företagen ta ansvar för sin personal, både vad det gäller lön, anställningsförhållanden och trygghet i stort, men även vad det gäller arbetsmiljön, i varje fall i större utsträckning än nu.

Av någon outgrundlig anledning hade vi på den tiden inte lika stora klyftor och vi hade anständiga löneökningar. Det verkar också som att tiden innan dess präglades av en relativt låg arbetslöshet, hur det nu kan komma sig då det inte verkar ha funnits entreprenörer eller privata vårdalternativ. Som av en händelse förekom det inte i lika hög utsträckning att privata vårdbolag vanvårdade medborgare för att utverka marginaler att sända till skatteparadis på kanalöar.

Men på den tiden verkar ju det slumpa sig så att riksbanken i större utsträckning hade politisk styrning, ja alltså, den styrs ju politiskt nu också, men numera är det modernt inflationsbekämpande med jämviktsarbetslöshet som gäller. Och om jag inte missminner mig var vi ju inte med i EU, som sträckte upp oss när vi bedrev självständig ekonomisk politik och brukade finanspolitiska stimulanser. Men det är klart, på den tiden verkar man inte ha sjösatt stora skattesänkningar, som av en händelse verkar pengarna i större utsträckning ha gått till att ha folk i arbete.

Går vi ännu längre tillbaka hittar vi såna där underliga påhitt som att ta ut produktivitetsökningar i form av förkortad arbetstid. Arbetslivet måste ju ha varit så enormt mycket mer intensivt och stressigt då på den tiden det begav sig.

Det är inte klokt så mycket slump det finns i vår närtida historia, eller?

 

Vänstern, socialdemokraterna och Europakten

Posted on by

Jag nåddes igår under pågående fullmäktigesammanträde att Socialdemokraterna har gjort upp med regeringen om kriterier för att acceptera Europakten. Det kom ungefär samtidigt som man föreslog Löfvén till ordförande för SAP.

Jag vet inte vad intentionen med att göra överenskommelser av det slaget är, men att påannonsera det i skuggan av den mycket större nyheten är ju en händelse som ser ut som en tanke.

Ska jag vara uppriktig, så är det ett misstag att ens beträda den vägen, att ansluta sig till europakten, vi kommer kraftigt beskära våra möjligheter att bedriva en självständig ekonomisk politik, och vi kommer definitivt tvingas till nedskärningar, nästan per automatik, när vissa givna ekonomiska förhållanden uppstår. Sen kan man låtsas, om man så vill, att Sverige är ett så inflytelserikt land att vi kan göra som vi vill i alla fall, men det fungerar inte så, och Sveriges trackrecord är ju att vi är ett av de mest lydiga och kuvade länderna i EU. om Socialdemokraterna tror att vi kan diktera villkor bedrar de sig nog rätt grovt.

Det är dessutom rakt emot folkomröstningen om EMU-anslutning, därtill tror jag inte folket sedan dess och framför allt i det senaste har blivit mer europositiva. Folk kan vara besvärliga på det sättet när de är anfrätta av sunt förnuft.

Personligen är jag glad att vi är tydliga i frågan, vi ska inte ansluta oss till nedskärningspakten. Vi ska ha vårat ekonomiska handlingsutrymme för att kunna bedriva en vettig och ansvarsfull ekonomisk politik; Stimulera när det bromsar, satsa när det behövs och utan EU-taktpinnar.

Läs även Jonas Sjöstedt om saken

 

Socialdemokraternas vägskäl

Posted on by

Det är ett underligt förlopp som utspelar sig framför oss just nu. Historiskt sett har ju Socialdemokraterna varit det parti som hängt ihop bäst av alla, då har väl snarare vänstern bortom socialdemokraterna varit bättre på att gå isär, av både rimliga och orimliga skäl.

Så, Juholt sitter kvar, det glädjer mig i någon mening, det betyder att media åtminstone inte har totalt oinskränkt makt att diktera partiets inre liv, men helt klart är att det finns flera rätt komplicerade processer igång på samma gång;

Vissa distrikt förefaller vilja bli av med Juholt, omedelbart, medan vissa andra vill behålla honom, troligtvis är det distrikt som har väl inpräntad vänster- eller högeridentitet, eller vars makt balanserats ut mot andra med motsatta intressen. Något har förändrats i den maktbalansen, plus att det i kulisserna verkar vänta ett antal personer som ser sig själva som det bästa sedan Branting. Detta kombinerat med ett närmast totalt mediaartilleri som bombarderar med ledande frågor, dag som natt gör att det blir en situation som liknar belägring.

Så hur löser man det? Tja, om något högerdistrikt skulle få in ”sin kandidat” skulle vänsterdistrikt börja smida ränkor och vice versa. Problemet är i egentlig mening inte intressemotsättningar eller rivaliserande ordförandekandidater, problemet är att det verkar finnas de som inte respekterar den demokratiska processen och motarbetar kongressen (Jag har resonerat lite om kongressen som arbetarrörelsepartiernas högsta beslutande organ tidigare).

Om någon är vald på demokratisk väg, med ett tydligt mandat och det finns program och strategier, då bör man nog respektera medlemsdemokratin så mycket att man följer detta, trivs man inte med det är man väl välkommen att starta eget, eller ladda upp med fräsch och vettig argumentation till nästa kongress för att ta debatten öppet och demokratiskt. Eller åtminstone snacka med varandra snarare än bakom varandra eller till media.

Nu beskrivs att Juholt ska hålla en presskonferens ensam i Oskarshamn imorgon. Jag hoppas inte, men tror att han kommer avgå. Frågan är vad han lämnar efter sig om han gör det. Det är uppriktigt sagt som att se in ett öppet sår och jag gillar det inte ett dyft. Det som finns kvar är ett antal ordförandepretendenter, ett antal arga distrikt, saker som inte kan göras ogjorda och gamla oförrätter som ska göras upp. Lägg utöver det till ett VU som läcker som ett såll.

Som Vänsterpartist är man ju något sånär van vid drev, och jag har väl bitvis under mitt politiska värv nästan kommit att betrakta det som ett normaltillstånd, så jag har verkligen sympati för det som SAP just nu tvingas igenom. Jag skulle inte ens önska min värste ovän det här, och även om vi inte alltid är överens om all politik så delar vi någonstans en del grundläggande ideologiska fundament, så jag önskar jag inte kamraterna i SAP detta.

Vidare får det ju högst reella konsekvenser, förutsättningarna för ett maktskifte i Sverige 2014 ter sig allt sämre. För att reda ut det får de antingen få rättning på organisationen, blixtsnabbt, och det lär inte vara smärtfritt, eller så får Vänsterpartiet försöka plocka upp det SAP tappar, och det lär ju vara slitsamt på ett helt annat sätt, frågan är om vi mäktar med.

Slutgiltligen är socialismen det enda som betyder något. Organisationer och partier kan komma och gå, så även människor, företag, samarbeten och ekonomiska system. Det kapitalistiska systemets skick, världsekonomins förvirrade kräftgång visar på att den osynliga handen är formad till en knuten näve som gång på gång bankas i arbetarklassens ansikte, och under kriser hårdare än någonsin förut.

Men det går, som ordstävet beskriver, inte att stoppa en idé vars tid har kommit. Idén är större än partier och större än en halvdåsig nattbloggande vänsterpartist, sannolikt även större än ett läckande VU belägrat av ett mediauppbåd.

Så frågan är, vad gör de nu? Och hur ska vi förhålla oss? Hur kommer övriga delar av arbetarrörelsen agera?

Länkar: Jinge Jinge DN SvD SvD AB AB AB AB Expressen Expressen BT BT BT Peter Andersson

Hej Socialdemokrater!

Posted on by

Noterade i min besöksstatistik att ett antal besökare förefaller komma in från socialdemokraterna.se, och jag ville väl i egentlig mening mest önska er välkomna. Jag hoppas ni finner något läsvärt.

Jag hade tänkt skriva en aning just om Socialdemokraterna, jag har länge tänkt göra det, men till syvende och sist funnit annat att skriva om, som vår kongress och arbetsrätten, sen tar det ju lite tid att vara småbarnsförälder också.

Jag har vad som skulle kunna beskrivas som ett invecklat förhållande till SAP och den socialdemokratiska ideologin (Hade detta varit facebook hade beskrivningen varit ”It’s complicated”). Jag ska närmare beskriva hur;

Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen i stort har varit central för att bygga upp det som numera beskrivs som den svenska välfärden, ibland med stöd från SSV/SKP/VPK/V, ibland i konfrontation med vänstern. Det går hur man än analyserar Sveriges historia inte komma ifrån hur centrala SAP/LO har varit för att strävsamt reformera Sverige från vad som skulle kunna beskrivas som ett fattigt land, fyllt av motsättningar, till en modern välfärdsstat. Givetvis finns det baksidor också; Steriliseringspolitiken, IB-affären och dylikt, men i stort har de konsekvent arbetat relativt bra i rätt riktning och i det sammanhanget har vänstern bortom SAP fyllt skiftande roller, ibland opposition, ibland stöd.

Det jag vill komma till är att SAPs politik, som den utformats i partiprogram, åtminstone så sent som 1975 hela tiden har haft en radikal ansats, om än ett långt tidsperspektiv (Det blir så när man förlitar sig på reformer, man får ha tålamod). Jag har inte granskat de nyare så vida värst noggrant, jag tenderar alltid när jag läser socialdemokratiska dokument att gravitera kring vissa kända storheter; Palme, Wigforss och Enn Kokk.

Jag medger att jag gillar socialdemokrati, såsom ideologin beskrivs i de programmen;

”De framsteg, som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp, har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse. Denna samhällsomdaning bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle, som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under respekt för andras uppfattningar, som hör demokratin till. Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen, att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.” (SAPs partiprogram 1975)

Det finns ganska lite att invända mot i ovan, och jag kan genom att gräva på Arbark (Arbetarrörelsens arkiv) finna ganska många exempel på radikala reformistiska ansatser. Så vad är problemet? Är det medlemmarna? Nej, jag har i politiska och fackliga sammanhang träffat väldigt många socialdemokrater som varit ideologiskt besjälade och som de facto tror på den politik som gemensamt beslutats. Gräsrotssocialdemokrater tenderar väl att komma relativt väl överens med oss i vänstern. Understundom kan vi ju diskutera metod och takt, och ibland är väl vi aningen radikalare eller otåligare. Min kvalificerade gissning är väl att de socialdemokratiska gräsrötterna är väl så sugna på att genomföra den gemensamt beslutade politiken.

Om det inte är ideologin eller politiken och det heller inte är medlemmarna, vad är det då? För min del är ett antal faktorer;

Kongressbeslutens verkställighet

Någonstans ut med vägen får jag intrycket att partiprogram och de vägledande strategidokument som togs fram började bli mer av högtidliga luntor som kanske i egentlig mening inte säger så mycket om dagspolitiken. Och när man inte beskriver samhällets stora problem och skyndsamt löser dem reduceras tron på politiken. Poängen med ett reformistiskt socialistiskt parti är ju just att i socialistisk riktning reformera, och då rimmar det relativt konstigt om man exempelvis accepterar skattesänkningar trots konsekvenser i välfärden och liknande. Partiprogram är avsedda att genomföras, så även strategidokument. Stadgar är bindande. Och slutligen; Kongressens beslut är ju ett kontrakt mellan den tillträdande partistyrelsen och medlemmarna om vad som behöver göras, som de nästkommande kongress bör ställas till svars för. Görs det?

Ledarskap

Någonstans här gick det fel också, inte så mycket att det handlar om enskilda individer eller företrädare, utan snarare att systemet och balansen i systemet skiftade. Utrymmet för att improvisera i riktningar som går emot det gemensamt beslutade förefaller ha ökat, och det gör ju att ett underligt spel inträder där enskilda företrädare kan släppa testballonger som enligt min bedömning inte är socialdemokratisk politik, och sedan får det större kollektivet och därmed också gräsrötterna stå till svars för det. Då kommer de ”intressanta” tokigheterna som butler i t-banan, riktade skattesänkningar för vissa grupper som bedöms ha ett livspussel och så får idéella stå och svara på frågor i valstugorna.

Rötter kontra topp – Strukturproblem

Socialdemokraterna är enligt min bedömning det parti som har störst klassbas, det går inte argumentera om just  den saken. Vänsterpartiet har, även om vi har en politik som skulle gagna det stora folkflertalet i allmänhet, men arbetare i synnerhet, inte den gedigna klassbas som den socialdemokratiska rörelsen har. Vad är då problemet här? Ja alltså, om man skulle på något vis kartlägga hur det ser ut i styrelser från botten till toppen i SAP skulle man nog kunna konstatera att ju högre upp man kommer, ju fler heltidare finns det, alltså folk som har sin huvudsakliga försörjning i politiken.

Det är i regel kanske inget problem på lokal eller distriktsnivå där det finns riktigt bra företrädare (Framför allt; Jag gillar Borås-sossar, så har jag medgett den fetishen också), men kollar man på det som utspelar sig inför öppen ridå just nu, men även runt Mona Sahlin så tyder allt på att det finns folk i toppen som har för mycket tid på händerna och för lite idealism. Som politiker i ett vänsterparti SKA man inte ha tid över att jävlas med varandra, man ska ha fullt upp med att formulera politik, motionera, undersöka, organisera och flytta fram positionerna för de man företräder. Har man inte det, och man avhänder sig det ansvaret, då har man också förverkat sin rätt och sin position, enligt min ringa mening.

Reträtt från opinionsbildandet innebär borgerlig hegemoni

Det står ju klart att Socialdemokraterna inte sätter agendan, trots att man (oftast åtminstone) är Sveriges största parti, trots att man besitter enorma resurser i form av medlemmar, ekonomi och stöd från fackföreningsrörelsen. Det finns en tendens att begrava de skarpa tänkarna i interna eller halvinterna tidsskrifter. Det utåtriktade arbetet spretar. Alla möjligheter finns, men väldigt få utnyttjas, och därmed sätter de borgerliga ledarsidorna agendan med trivsamt understöd från arvoderade tyckare från olika borgerliga tankesmedjor. Därför ser det ut som det gör i medialandskapet i stort, därför får radikala reformer ingen designerad tankekraft  eller utredning, och i besvikelsen på detta; Därför ser det ut som det gör i kommentarsfälten på tidningar och i sociala medier. Resignerar man från att presentera visioner, kommer frånvaron av det leda till att andra världsbilder bankas in. I brist på samling kring reformer mot en framtida vision, får missriktade högerextremister härska fritt för att beskriva undergångsscenarios, utan något skarpt att kontrastera det mot.

Sammanfattning

Jag har nu varit relativt hård i min kritik och det tål att upprepas; Jag gillar den socialdemokratiska idén, den har många förtjänster. Jag gillar även de socialdemokrater jag träffar. Men med folk och rörelser man gillar ska man vara uppriktig och uppriktigt sagt så finns det en del problem, dessa problem blir ju indirekt våra problem också då vi är en del av arbetarrörelsen i en vidare bemärkelse. Jag vill att ni ska ha styrfart, ge era väljare något att tro på så att vi, förhoppningsvis gemensamt, kan få chansen att genomföra vänsterpolitik.

Kanske behöver ni, så som Vänstern gör ibland, vända upp och ner på er partistyrelse på en kongress. Kanske behöver ni medelst uppsträckning sända ett budskap att man inte är självskriven som makthavare, någonsin. Kanske behöver ni tukta de valberedningar som ständigt föreslår samma personer som gör samma typ av saker? Kanske finns lösningarna bland gräsrötterna, bland de undangömda tänkarna och i ideologin, inte nödvändigtvis hos ordföringar, kommunalråd, riksdagsledamöter och VU?

Vad ni gör avgör ni själva, men det påverkar hela landet.

/En vänlig kritiker

Stig-Björn Ljunggrens krönika

Posted on by

Stig-Björn Ljunggren har en krönika i dagens BT, där han beskriver 6-timmars arbetsdag som humbug och vänsterpartiet som utopister.

Hans enda poäng som hänger ihop är ju att arbetslivet ser annorlunda ut;

För det andra är det inte speciellt klokt att mäta arbete i antalet timmar. Så kanske var fallet när arbetet dominerades av traditionella industrijobb där människor i princip var kopplade till maskinerna. Ett tillverkningsindustriellt samhälle kan organiseras efter militära principer, men det är mycket svårare med ett kunskapssamhälle.

Ja, och även om man gillar att arbeta mycket och har en hög arbetskapacitet, varför är 6 timmars normalarbetstid fel? Det finns fortfarande möjligheter att få ut övertid, man skulle då de facto få betalt för sin speciella kompetens. Och uppriktigt sagt, även om man är en alldeles i särklass briljant tänkare, hur väl fungerar tankemaskineriet efter en hel arbetsdag av exempelvis utredningsarbete eller analyser?

Men sedan blir det närmast komiskt;

Och om det argumentet inte biter på vänsterpartister har jag den slutgiltiga frågan till alla partiets utopister: Hur många timmar per dygn tror ni att Lenin jobbade? Just det. I stort sett hela tiden, med ett par–tre timmars sömn.

Allt detta kokar väl ändå ner till att arbetsmarknaden och livsvillkoren ser så olika ut för oss alla att det inte går att precisera önskad arbetstid på detta pekpinnesätt.

 

Om jag ska lägga mig på samma nivå; Om Lenin hade arbetat 6-timmarsdagar hade han kanske varit aningen fräschare i tankarna. Och nu handlar det ju knappast om heltidspolitikers villkor, de är i många avseenden privilegierade trots att de är under en rätt stor press i många avseenden. Jag skulle rekommendera Stig-Björn att dyka upp på ett större medlemsmöte för Kommunal, träffa en större församling elevassistenter, äldreomsorgsarbetare, städpersonal och kökspersonal. Framför att Statsvetaren och S-debattören Stig-Björn anser att de bör arbeta 12 timmar per dygn, eftersom Lenin gjorde det. Eller han kan träffa mina medlemmar, socialsekreterare och kuratorer och beskriva för dem att tre timmars sömn räckte för Lenin

Det blir så lätt haveri i tankarna när man transponerar sin egen tillvaro som ”tankearbetare” till att gälla arbetslivet i allmänhet. Det finns stora sektorer i arbetslivet som de facto hade varit mycket väl betjänta av kortad normalarbetstid.

Det är ett konstigt resonemang som förs, om jag skulle använda samma typ av underliga logik som krönikan på Stig-Björn och det samtida SAP; Palms och Brantings Socialdemokratiska Arbetareparti hade ingalunda S-debattörer som argumenterade mot förbättrade arbetsförhållanden- och villkor (Vilket kortad normalarbetstid är) i den borgerliga pressen.

Och vad det gäller Lenins arbetstid kan den dra åt helvete.

Bemanningsföretagen och LAS

Posted on by

LAS – lagen om anställningsskydd, är en lag syftande till att ge svenska arbetstagare någon form av trygghet i sin anställning. Dock är den numera mer tandlös än vad man skulle önska sig, dels på grund av bemanningsföretagen, men även på grund av en rätt generös praxis vad det gäller tolkningen av begreppet arbetsbrist.

Saklig grund

Enligt rådande avtal och lagar i dess nuvarande tillämpning finns det i grund och botten två huvudspår vad det gäller uppsägning från arbetet; Arbetsbrist och personliga skäl, jag kommer beskriva lite mer kring de begreppen nedan. Arbetsgivaren måste i alla lägen påvisa att det finns saklig grund för uppsägning. Det är ett rudimentärt minimikrav som måste uppfyllas.

Personliga skäl

Personliga skäl innefattar misskötsel av olika slag; misshandel, hot om våld, stöld, förskingring, illojal konkurrens, arbetsvägran och olovlig frånvaro med mera. Numera kan även sjukdom som omöjliggör att man utför arbetsuppgifter, men detta först efter rehabiliteringsförsök, försök till omplacering m.m (Jag går med anledning av att jag vill vara hjälpligt koncis inte in på detaljerna kring detta såsom lagrum och AD-domar). Notera dock att sjukdom inte automatiskt innebär saklig grund för uppsägan. Notera även att jag bara beskriver gällande praxis, inte att jag på villkors vis håller med om att detta är idealiskt eller ens godtagbart.

Arbetsbrist

Arbetsbrist uppstår när det saknas arbetsuppgifter eller uppdrag, att företaget saknar pengar eller att verksamheten på annat sätt skall omorganiseras. Innan företaget kan säga upp någon på grund av arbetsbrist måste möjligheten att omplacera den anställde undersökas. Omplaceringen ska vara en ledig tjänst som behöver tillsättas inom företaget. Den anställde måste ha tillräckliga kvalifikationer för att kunna utföra arbetet på den nya tjänsten. Om uppsägningen ifrågasätts och prövas av Arbetsdomstolen måste du kunna bevisa att uppsägningen gjorts av företagsekonomiska skäl.

Bemanningsföretagen och arbetsbristen

Det är inte ovanligt att uppdragsgivare till bemanningsföretag av ett eller annat skäl vill bli av med personal; De kan vara obekväma, de kan ha en krävande familjesituation som kräver mer flexibilitet (Det kan vara stressigt att lämna barn på skola och förskola), det kan vara personliga motsättningar i form av att man helt enkelt inte gillar personen ifråga, det kan vara spirande fackligt engagemang. Uppdragsgivaren kan då helt enkelt kontakta bemanningsföretaget och be att få personen ifråga utbytt. Bemanningsföretaget plockar då bort arbetstagaren (Med allt vad det innebär då man får lämna arbetskamrater och en arbetsplats som man eventuellt kan ha trivts ganska väl på). Det krävs ingen saklig grund för att bemanningspersonal ska tas bort eller bytas ut.

Nästa skede är att den bemanningsanställde erhåller en lägre garantilön under den tid som de saknar en arbetsplats och arbetsuppgifter, i bästa fall. Om det rör sig om studenter är det ju som jag beskrev i ett tidigare inlägg eventuellt en s.k bisyssla varvid ingen garantilön utgår. Efter en tid sägs arbetstagaren upp med arbetsbrist som motivation, då det inte finns någonstans att placera personen. Bemanningspersonal ingår inte i den vanliga arbetsplatsens LAS-lista, och anställningstryggheten är i relation till om bemanningsföretaget kan/vill placera personen ifråga.

Konkreta exempel

Nedan är några exempel som jag sett och träffat på under min tid som facklig;

En arbetstagare kommer 5 minuter för sent till uppdragsgivaren på grund av omständig inskolning på förskola, uppdraget avbryts per omgående.

Uppdragsgivaren får orderminskning, bemanningspersonalen avslutas en efter en under en veckas tid, man får gå samma dag som samtalet kommer. Hela bemanningsstyrkan går på nålar och fasar för när samtalet ska komma. När uppdraget avslutats erhålles garantilön en månad, sedan sägs personalen upp.

Arbetstagare rings in timvis, eller får inställa sig på arbetet på morgonen, vissa väljs ut, vissa får gå hem, ingen garantilön utgår varvid lönen många gånger tangerar socialbidragsnormen. Vissa får reda på att de inte får ett nytt kontrakt på firmafesten dagen innan julafton. God jul.

Slutsatser

Bemanningsföretagen sätter LAS ur spel, saklig grund blir något av ett skämt och det blir mycket enkelt att göra sig av med folk.

Solidaransvar, en annan väg

Jag har ju tidigare beskrivit att min ståndpunkt är att man ånyo förbjuder bemanningsföretag, men det finns andra lösningar och vinklingar som i olika hög utsträckning löser den arbetsrättsligt osäkra situationen som bemanningsarbetare befinner sig i. Ett sådant exempel som förts fram är Solidaransvar, något som tillämpas i flera branscher i Norge; Att företag som lägger ut arbete på bemanningsföretag eller underentrepenörer görs juridiskt ansvariga för villkoren för de arbetare som finns hos bemanningsföretagen/underentrepenörerna. Det är ett sätt att komma tillrätta med de mest oseriösa bemanningsfirmorna och rena olagligheter. Men det löser inte problemen med de orättfärdigheter som sker inom lagens råmärken. Det är en modell som Byggnads, SEKO och GS förespråkar (Länk). Det är ju naturligtvis ett allvarligt problem att det finns bemanningsföretag som bryter mot lag och avtal, men jag ser det som ett stort problem att lag och avtal medger en så stor otrygghet som det gör.

Läs även Svensson om bemanning och arbetsrätt.

Om bemanningsföretagen

Posted on by

 

 

 

 

 

 

 

Under Vänsterpartiets kongress var jag ju förvisso åhörare, och hade således inte möjlighet att plädera eller rösta, men om jag hade haft den möjligheten hade till 150% engagerat mig för förbudet mot bemanningsföretag. Av flera skäl; Dels då jag, som Vänsterpartiet vid tidpunkten för avregleringen, anser att de utgör en attack på arbetstagare och fack, men även på grund av personliga erfarenheter då jag under perioder arbetat som bemanningspersonal, har bekanta som arbetat som bemanningspersonal, både för vanliga bemanningsföretag och studentbemanning.

Korrigera och kommentera mig gärna då jag kan ha blivit lite rostig då det var ett par år sedan jag arbetade i bemanningssvängen.

Bakgrund

Det har inte alltid varit självklart i Sverige att man ska kunna handla med arbetskraft på det vis som sker nu, År 1936 trädde så en lag om förbud mot vinstdrivande arbetsförmedlingar i kraft i Sverige, den gällde (Med vissa förändringar vid olika tidpunkter) till och med 1993 då den borgerliga regeringen avreglerade arbetsförmedlingsmonopolet.

Förbudet mot privat arbetsförmedling (Bemanningsföretag) lutar sig mot ett par ILO-konventioner, för en kort men vettig förklaring av vad FN-organet ILO är se denna korta Wikipedia-artikel. Den ursprungliga konventionen (Länk); 34 beskrev följande;

1. Fee-charging employment agencies conducted with a view to profit as defined in paragraph 1 (a) of the preceding Article shall be abolished within three years from the coming into force of this Convention for the Member concerned.

2. During the period preceding abolition–

(a) there shall not be established any new fee-charging employment agency conducted with a view to profit;

(b) fee-charging employment agencies conducted with a view to profit shall be subject to the supervision of the competent authority and shall only charge fees and expenses on a scale approved by the said authority.

 

Denna konvention ratifierades av Sverige. Den ersattes sedermera av ILO-konvention 96 (Länk), som var något mjukare, men lät de signerande länderna välja mellan att antingen förbjuda privat arbetsförmedling, eller att kraftigt reglera dem. Sverige var ansluten även till denna. Lagen kan återfinnas på Notisum (Länk). Dock sades ILO-konventionerna upp av den borgerliga regeringen i samband med avregleringen som nämnts tidigare. Således låg fältet öppet för företag att i stort sett obehindrat handla med arbetskraft. Värt att notera är att vid tiden då privat arbetsförmedling avreglerades var två partier emot; Socialdemokraterna samt Vänsterpartiet emot det då man dels ansåg att det var oansvarigt att göra det utan att utreda konsekvenser (Socialdemokraterna) och dels då man såg det som en attack på arbetstagarna och facket (Vänsterpartiet) (Bergström & Håkansson & Isidorsson & Walter (2007), s. 44).

Även LO, TCO samt det då existerande Arbetsmarknadsverket var emot förändringarna, då man ansåg att det skulle försämra anställningstryggheten (Bergström & Håkansson & Isidorsson & Walter (2007), s. 46). Värt att notera är att den borgerliga regeringen Reinfeldt lade ned Arbetsmarknadsverket 2008.

Nuläge

Sedan avregleringen av privata arbetsförmedlingar har bemanningsbranschen exploderat. Enligt Almega bemanningsföretagen sysselsätter de 35 största bemanningsföretagen 60 100 årsanställda arbetare (Notera:2010 års statistik, länk).

Bemanningsföretagen finns i ett stort antal branscher och det finns både aktörer som försöker hålla en relativt anständig arbetsrättslig profil, men även de som i princip utnyttjar personalen. Ett fenomen som ökat i förekomst de senaste åren är att säga upp ordinarie personal och låta vissa komma tillbaka som bemanningspersonal, vilket kan anses vara ett synnerligen kreativt sätt att i ett slag göra sig av med fackligt engagerade, personal som upplevs vara ifrågasättande och arbetare som inte arbetar 110%. Det har även förekommit att företag helt och hållet gjort sig av med sina ordinarie anställda (Utöver arbetsledningen).

Ett bra exempel är Lagena som 2009 uppmärksammades för att man ersatte ordinarie personal med bemanningspersonal (Länk). Företaget som används, SPB, har nu visat sig bryta mot arbetstidsbestämmelserna (Länk).

I bemanningsbranschens undervegetation finns studentbemanningsföretagen som genom att ofta anställa folk under 24 (Arbetare under 24 års ålder har en lägre lönenivå), och att arbetet beskrivs som bisyssla och därmed sker under mycket sämre villkor antagligen har några av Sveriges osäkraste och lägst avlönade anställningar. I och med att arbetet benämns som bisyssla kan tjänstegöringen avslutas på dagen. Då man har sin huvudsakliga försörjning genom studier utgår ingen garantilön.

Många fackförbund är kritiska mot bemanningsföretag och man har olika idéer om hur man kraftigt skulle kunna reglera eller stävja de mest flagranta exemplen på okynnesanvändning av bemanningsföretag; 2009 framförde LO krav på att få möjligheten att stoppa användningen av bemanningsföretag (Länk), och en rad fackförbund har vid olika tillfällen framfört kritik mot den onödiga och överdrivna användningen av den typen av företag.

Vad bör vi göra?

Det rimliga från min horisont är att i enlighet med Vänsterpartiets kongressbeslut arbeta för ett återinförande av förbud mot privat arbetsförmedling, att återigen ansluta oss till ILO-konventionen. Detta för att få ordning på en tilltagande osäkerhet på arbetsmarknaden, att få företag att i större utsträckning ta ansvar för sin personal, och för att ge de anställda tryggheten att kunna våga ta lån, skaffa barn och hus. Vi kan inte ha en ökande del av arbetskraften i otrygga anställningar. Det finns också andra varianter; Att hårdare reglera bemanningsföretagen eller att ge fackliga organisationer veto vid användning av bemanningsföretag. Men min preferens är att vi håller oss till det ILO 96 stipulerar.

Vad kan hända?

Borgerliga kommentatorer har försökt förenkla frågan till att Vänsterpartiet vill förbjuda 65 000 jobb. Dels är det ju en felaktig siffra, men det är även ett ganska dumt resonemang. Det är ju naturligtvis behändigt att tänka på det på det viset om man är en anhängare av bemanningsföretag och framför allt om man har ett horn i sidan till arbetstagarorganisationer, men antagandet är då att vi hade en arbetsmarknad innan 1993 där motsvarande mängd människor gick helt och hållet arbetslösa, ett svart hål i arbetsmarknaden, vilket om man kontrollerar statistiken inte stämmer. Samma typ av arbeten förmedlades, men utan profitmotiv, av arbetsförmedlingen. Sannolikt är det så att Arbetsförmedlingen ånyo skulle förmedla arbeten av temporär karaktär och arbetsgivare som behöver mer beständig personal åter kommer få ta ansvar för att anställa dem. Det skulle dessutom göra Arbetsförmedlingen till en mer allmännyttig funktion då man återigen skulle få arbeten att förmedla.

Detta är inte slutet på mitt resonemang om bemanningsföretag, jag kommer utveckla det vidare i kommande inlägg, dels då ämnet förtjänar djupare undersökning, dels då det kan finnas nya lagar, bestämmelser, avtal, konventioner och EU-direktiv. Jag är ju ingen arbetsrättsjurist, utan snarare en fackligt engagerad aktivist, så ni får ha överseende om jag missar något eller uppfinner hjulet på nytt.

Läs gärna Löntagarbloggen om bemanningsföretag.

Bergström, Ola & Håkansson, Kristina & Isidorsson, Tommy & Walter, Lars, Den nya arbetsmarknaden — bemanningsbranschens etablering i Sverige (2007), Academia Adacta AB, ISBN 91-89300-18-1

Kongress 2012 – En annorlunda upplevelse

Posted on by

Jag har precis anlänt i hemmet efter att ha spenderat ett par dagar ihop med Ida och Alva som åhörare på kongressen. En ny partiledare har valts och ett antal viktiga gemensamma beslut har tagits. Det har varit en mycket annorlunda kongress, ja faktiskt något helt väsensskilt från de jag tidigare besökt.

Optimismen och viljan att fatta radikala beslut för att få undan gamla surdegar och starta om var enorm. Vi har med denna kongressen beslutat om partiskatt (För att säkerställa att politiken inte blir en födkrok), att uppmuntra folk att inte sitta för länge, vi har lagt om den utbildningspolitiska inriktningen och vi har även beslutat om att partiet ska organisera barnomsorg på sammankomster internt för att vanliga småbarnsföräldrar ska kunna delta och påverka politiken. En rad förändringar, de facto för många för att jag i detalj ska kunna redogöra samtliga utan först ha fått möjlighet att sova på saken.

Men håll er i närheten av bloggen i det närmaste, en rapport kommer!

Länkar: BT, BT, BT

 

Svar på Anna Svalander

Posted on by

Anna Svalander (FP) kommer med en inlaga i dagens BT, där bl.a undertecknad nämns. Hennes artikel återfinns här.

Nedan är mitt svar.

Demokrati förutsätter debatt

Så länge jag varit politiskt intresserad, och följt fullmäktiges debatter, först på avstånd via radio och sedermera genom mitt eget deltagande, har Anna Svalander (FP) haft synpunkter på fullmäktigedebatternas form. De har varit för långa, inläggen har varit för långa, det är dumt/jobbigt med maratondebatter, talartid bör införas. Och nu senast var det av ondo att beslut om kraftvärmeverket skulle tas mitt i natten (Hört under KF), och när det stod klart att det beslutet hänskjuts nästa sammanträde var även det fel.

 

Personligen anser jag att som kommunens högsta beslutande folkvalda församling har vi en plikt och ett ansvar att diskutera de frågor som är aktuella, och som faller inom ramen för ämnet. Och jag bedömer att den privatiserade omsorgen faller inom ramen för ämnet äldreomsorg, för som även du vet har vi privat omsorg finansierat av skattemedel i Borås. Ibland kan det vara välgörande att diskutera saker innan ett skarpt förslag ligger på bordet, allt detta är en del av det demokratiska samtalet som uppenbarligen går folkpartiet på nerverna.

 

Vad det gäller friskolor och privatvård beskrev jag, med önsvärd tydlighet att det är riskkapitalisterna som jag önskar utjagade, jag nämnde även att ingen skugga ska falla över personalen. Detta torde du hört, men kanske försvårade irritationen över fullmäktiges debattformer själva informationsupptaget. Under fullmäktiges gång återkom jag ett antal gånger till systemet med privata utförare, inte de enskilda utförarna, inte barnen, inte föräldrarna, utan systemet som låter enorma skol- och/eller omsorgskoncerner profitera på saker som rimligen inte borde få profiteras på, och dessutom i stor utsträckning genom olika grepp skatteplanera bort ansvaret att betala skatt i det land de profiterar på.

 

När jag ställde högst rimliga frågor om just det systemet blev det uppenbarligen för jobbigt för såväl moderater som sverigedemokrater, och nu tydligen också folkpartister. Som vänsterpartist är man ju relativt van vid att man i det demokratiska samtalet ofta bemöts med ovett, så även denna gången. Jag upplystes om att berlinmuren har fallit av Alfio Franco, (M), jag kallades för barnomsorgens Che Guevara av Krister Maconi, (SD) och en rad andra invektiv, allt detta för att jag har mage att ifrågasätta att riskkapitalister ska kunna göra förtjänst på våra äldre, våra barn och våra elever. Värt att notera i sammanhanget är att jag dessutom beskrev att jag faktiskt kan tänka mig friskolor, under förutsättning att de inte får ta ut vinst, att meddelarfriheten gäller, att vi får säga nej när de ekonomiskt sett har menlig inverkan på den kommunala skolan och att de har en pedagogik som vilar på vetenskaplig grund. Givet att de kraven uppfylls är de mindre skadliga

 

Jag har alltid uppfattat Folkpartiet som ett parti med idédrivna och bildade företrädare, en slags vänsterpartiets motsvarighet på högersidan, därför blir jag också ganska besviken när inte är är intresserade av att på ett seriöst sätt delta i det demokratiska samtalet, bryta idéer, och bemöta i sak. Men det ändrar inte mitt principiella ställningstagande; Jag sitter inte i kommunfullmäktige för att gå hem. Jag sitter inte där för att titta på när klubbslagen viner. Jag är vald för att företräda vänsterns idéer, så som de presenteras i våra handlingsprogram och i vårt partiprogram och det tänker jag göra så länge jag göra så länge jag har det förtroendet från väljarna.

 

Fredrich Legnemark (V)

Kommunfullmäktigeledamot.

 

 

Kommunfullmäktige – reflektioner

Posted on by

Så var årets budgetfullmäktige över. Vänstern har i vanlig ordning varit oerhört aktiv i debatten, både i talarstolen såväl som på twitter. Båda debatterna är tätt sammanknutna men har delvis olika karaktär. Twitter präglas helt klart av en mer lössläppt och ironisk stil. Många gånger övergick twitterdebatten till något som liknar en metadebatt, där olika talare recenserades i realtid, och där härskartekniker lyftes upp och åskådliggjordes. Twitterdebatten aktiverade även åhörare såväl som politiker i kringliggande kommuner.

Den vanliga debatten präglades av ideologi, och debatt om privatiseringar och privat vård och privata skolor. Delar av den var riktigt lysande, men rätt ofta föll den tillbaka på slitna klichéer. Där får jag väl konstatera att vissa moderaters repliker på mina inlägg inte var alltigenom strålande; Jag påpekade att det kan finnas områden i samhället som helt enkelt är för viktiga, där insyn och kontroll är för vitalt, för att det ska överlåtas till privata profiterande spekulanter. I min sinnevärld en helt rimlig problematisering. De svar jag fick var inte riktigt så djuplodande och välmotiverade. I merpart handlade det om att berlinmuren har fallit, och att ”Detta inte är Sovjetunionen!”. Sverigedemokraterna hakade på med att kalla mig för ”Barnomsorgens Che Guevara”.

Jag avslutade med ett relativt välförberett inlägg, jag hade på känn att jag skulle få höra en massa sovjetsnack;

”Kanske kommer jag om 60 år sitta jämte ett barnbarn, kanske en dotter till min dotter Alva. Kanske kommer hon ha ärvt något av morfars politiska intresse för politisk kuriosa och gamla protokoll och handlingar. Kanske kommer hon fråga mig: ”Morfar, är det som det står här, sant att du var med i budgetfullmäktige 2011?” Jag kommer då svara att, ja, det var jag.

Följdfrågan på det kommer då vara: ”Är det som det står här, att du frågade om det inte kan finnas vissa delar av samhället som är för viktiga för att få profitera på, för allvarsamma för att överlåta till marknaden, och att du därefter fick ta emot ovett av den samlade borgerligheten?”

Jag kommer då svara henne att, ja, precis så var det.

Jag kommer då få den högst berättigade frågan; ”Var de nyktra i fullmäktige på den tiden?”

För om man sätter saker i historiskt perspektiv, och ser till hur en del ideologier har omgärdats av fanatiskt troende, och man då inser att man har att göra med folk som har en högst irrationell djup tro att allt som finns är ämnat för handel och marknad, då låter det på det viset. Det är som att se på ett gammalt Star Trek-avsnitt där de landar på en planet där allt är skruvat på ett visst vis, eller stöter på ett rymdvarelsesamhälle där doktrinen är absolut. Klingoner gör sig gällande med krig och konflikt, och i Borås, här tror vi på marknaden, allt annat är hädande, sovjet och Berlinmuren.

Det är rätt anti-intellektuellt, och passar nog bättre i underhållnings-sciencefiction än i politik som handlar om ansvar för riktiga samhällen. Vore jag kapten på USS Enterprise, skulle jag skippa den där blå planeten där man handlar med allt, inklusive utbildning, människor, vård och krigsmaterial. Den verkar helt enkelt inte vara en civilisation mogen att ingå i ett större sammanhang.

Länk: BT