Debattartikel:Populistisk klagosång döljer verkliga problem

Olle Engström (M) skriver att okontrollerad invandring är orsak till den senaste tidens upplopp.

Redan där skymtar en alternativ världsbild, där de problem som i själva verket uppstår i kölvattnet av en tydlig klasspolitik med rasistiska undertoner, istället spikas fast i ryggen på dem som tvingas leva med det.

Här kommer den fram, den gamla högerns förklaringsmodeller där invandrare antingen är exotiska problem eller kufar med excentriska vanor, och här lyser föraktet för både den etnifierade underklassen igenom kombinerat med en klassisk näst intill kalla kriget-liknande förföljelsemani, där man väntar sig terrorism och religiösa inbördeskrig.

Engström skriver att han har rest runt världen och aldrig mötts av annat än respekt. Vita medelålders män får ofta det bemötandet. Vi accepterar eller ursäktar på inget sätt våld, men kanske borde samhället i allmänhet och Engström i synnerhet fundera över hur vi har bemött de ungdomar som bor i svenska förorter? Har det alltid skett med respekt?

Vi kan konstatera att det finns bostadsområden som är eftersatta och där diskriminering eller socioekonomiska begränsningar komprimerar människor i trångboddhet. Eftersatta eftersom det i Sverige tycks mer lönsamt – och prioriterat – att göra trivselrenoveringar av villor och bostadsrätter än att ta tag i hyresbeståndet. Eftersatta eftersom vissa av husen ägs av slumvärdar som har som verksamhetsidé att hyra ut rent av farliga bostäder till folk som inte kan hyra någon annanstans.

Vi kan också välja att fundera på om en arbetslöshet på 8,7 procent inte har en viss inverkan på den samhälleliga stabiliteten (Moderaterna beskrev för övrigt en väsentligt lägre arbetslöshet som massarbetslöshet 2006, men verkar nu ha ändrat uppfattning). Allt detta sker medan Sverige som helhet blir rikare.
Sverige har idag de snabbast växande klyftorna av alla OECD-länder. Sverige har åter blivit ett klassamhälle, där invandrare ena stunden blir slagpåsar och andra stunden bärplockare under 1800-talsmässiga förhållanden för att gynna kapitalet.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att en ledande företrädare för Moderaterna i Borås öppet uttrycker främlingsfientliga åsikter. Lägger man därtill Kristdemokraternas utspel om burkaförbud härom veckan, tonar en mörk bild av Boråsalliansen fram. Vi förstår att det är bekvämt att peka ut redan utsatta grupper som syndabockar, men det är inte okej. Det är dags att ta ansvar. Inse att det är den kalla klasspolitik som regeringen bedriver som skapar ökade klassklyftor och blåser under alienation och våld runt om i Sverige.

Många förvånades nog över Olle Engströms debattartikel, men vi är inte överraskade. Det överraskande är snarare hur tydlig man för en gångs skull är. Att ett parti som har rå klasspolitik på agendan lockar till sig folk som hyser klassförakt och rasistiska värderingar, är absolut inget att överraskas av. Det visar tydligt behovet av en ny politik, en politik för ett socialt hållbart solidariskt samhälle.

Ida Legnemark (V)
gruppledare, Borås

Fredrich Legnemark (V)
ledamot fullmäktige, Borås

Husby – Inget nytt

Jag har varit rätt tvekande kring att skriva något om Husby, dels eftersom det förefaller som ämnet diskuterats till leda det senaste, och dels då jag misstänker att de boende i stadsdelen antagligen är rätt trötta på att dissekeras av tyckare. Men jag kom fram till att jag antagligen har något relevant att ventilera.

Först och främst får jag väl utrycka deltagande med de boende i Husby som dels får sin egendom förstörd, stadsdelens rykte draget i smutsen och därtill blivit ett middagsbordsämne. Sen får jag väl uttrycka en viss förvåning över den förvåning som utryckts, reaktionerna vittnar om att det helt enkelt är så att rätt många av oss politiker, media och även andra personer som tycker och menar har väldigt dålig koll på förortsområden av denna typen.

Men alltså, de flesta av de områden som kommit att associeras med förortsbegreppet är s.k ABC-städer (Läs gärna om dem på Wikipedia), den behjärtansvärda tanken var att de skulle innehålla och erbjuda Arbete, Bostad och Centrum, därav ABC. Nu har det ju efter en tid kommit att visa sig finnas rätt stora problem med dem i hänseendet att det helt enkelt inte kommit att finnas arbete där, som centrum betraktade är de många gånger rätt slitna, och det är inte alla som har några naturliga samlingsplatser. Vad det gäller bostadsdelen har allmännyttan i bästa fall underhållit så gott det går, men i vissa fall retirerat eller sålt ut, och i slutändan har en del av beståndet i vissa städer köpts upp av slumvärdar.

De problem som föreligger är ju dels att de många gånger är avgränsade från kringliggande samhällen, s.k Hus i park, kombineras detta med att kommunikationer dras in eller försämras har man en begynnande isolering. De låga hyrorna (I kombination med brist på bostäder på annat ställe) gör att det kanske inte är så att folk har att välja på om de ska bo på Lidingö eller Husby. Kombinerar man även detta med att det finns en tendens att folk rör sig ur området när de har möjlighet får man ju klart en koncentration av folk som är begränsade i sin rörlighet, socialt, men även fysiskt. Faktorerna är många, ibland finns alla, ibland finns fler. Men det är ett begrepp även i engelskan (Se Urban Decay)

Det finns intressanta paralleller att dra till den landsbygdsavfolkning som förekommer i bruksorter och mindre samhällen, även där försvinner de som har möjlighet i takt med att servicen försvinner, även detta förekommer internationellt, exempelvis i USA där det resulterat i rena spökstäder (Se Rural flight).

Både landsbygdsavfolkning och stadsdelsförfall (Min egen, ganska dåliga översättning) koncentrerar arbetslöshet, fattigdom och hopplöshet. Det är lätt för oss mellanskiktare att raljera om att ”Bara flytta därifrån” eller ”Plugga då och stick”, jag har sett kommentarer åt det hållet, inte ordagrant men innehållsmässigt i den riktningen. Men varför skulle man? Uppriktigt sagt tenderar man ju att uppskatta den plats där man har sina rötter. Det betyder inte nödvändigtvis att man är nöjd med tingens tillstånd, eller att man inte vill ha det bättre, men  skillnaden är väl att man skulle vilja att det VAR bättre, inte att man själv stack och fick det bättre.

Så vi har frustration, och både landsbygden och förorten har det gemensamt att man inte är händelsernas fokus, förutom möjligen när det sker något spektakulärt brott eller liknande, man känner antagligen inte igen sig i kvälls och morgonpressens verklighetsbeskrivningar (Jag känner ju inte ens igen mig, och Borås är ju vare sig Treriksröset eller Detroit). Dessa orter är i samhällsklyftornas frontlinje. Ingenstans blir det så kännbart när en nedskärning sker som i ett brukssamhälle, eller i en ort som redan har ganska allvarliga problem med arbetslöshet. Ingenstans blir det så kännbart när  man skruvar i våra gemensamma försäkringssystem som där folk helt enkelt tvingas använda dem.

Så långt har vi konstaterat att vi koncentrerar relativ fattigdom, som omges av relativt välstånd, vi har även en fysisk koncentration av människor. Och där du har en större mängd frustrerade människor får oro en annan dynamik, sprider sig som vågor, någon hör, någon går ut, någon irriterar sig på att ordningsmakten ingriper mot grannens barn, någon ropar på någon annan. Det är inget underligt eller speciellt för människor som bor i förorten, det är ett fenomen där det bor många människor nära inpå varandra. Oron får multipeleffekt; Man kan se det i Detroit, hungerkravallerna 1917, Los angeles 1992 som några exempel, men Wikipedia har även en längre lista på kravaller och upplopp och de flesta innehåller en del frustration likt den jag beskrivit ovan.

Tyvärr är min övertygelse att det kan komma att bli mer av detta, framför allt då vi har en mycket hög stadigvarande arbetslöshet. Högerns lösning att trappa upp polisinsatserna tror jag i egentlig mening eskalerar konflikterna och lär enligt min uppfattning inte råda bot på problemens orsak. Kollar man sedan vidare på de högerextrema går de än längre i samma riktning, man kan riktigt känna doften av krigslustan. Inget av det är något som ens kommer i närheten av en lösning.

Dock skulle jag vilja slå ett slag för Josefin Brinks och Karin Rågsjös debattartikel på SVT debatt, den är en trevare i rätt riktning.

 

Det handlar inte om Zlatan eller om SD

De som följer den här bloggen i dess lågfrekventa postande har väl säkert noterat att jag under åren lagt en del tid på att bevaka de lokala Sverigedemokraterna. Det är, för mitt vidkommande en politisk bisyssla. Visst är det dystert när deras opinionssiffror rakar i höjden, och visst är det avskyvärt att företrädare efter företrädare slänger ur sig vilken rasistisk goja som helst, och relativt ofta kommer undan med en liten näsknäpp. Men det är ändå av underordnad betydelse, och jag ska redogöra för varför;

Sverigedemokraterna är i min värld ett symtom, hade de inte funnits, hade något annat liknande parti funnits, och om så inte varit fallet hade det varit en tendens införlivad i något av de redan existerande partierna. Ska vi vara nyktra kan vi konstatera att vi inte på villkors vis är i närheten av medelhavsländernas krisnivå, men att det finns rätt rejäla problem som ger upphov till ett lågintensivt men tilltagande missnöje. Det mesta av det är relaterat till ekonomin, eller beslut som fattats under de senaste åren.

Försäkringskassan har med ett par beslut förvandlats från en gemensam och anständig sjukkassa till en kontrollinstans som suger åt sig tid och energi. Notera väl att jag menar att det är politiken kring det som gjort att det är på det viset, inte personalen. Men resultatet är detsamma, ett antal sjuka eller icke arbetsföra personer, i vissa extrema fall t.o.m obotligt sjuka eller döende har ställts totalt utan försörjning.

A-kassan har blivit svårare att kvala in i, och mycket dyrare om du tillhör en a-kassa i en bransch med mycket omsättning. Därtill har man trasslat till det för de rätt många som arbetade deltid och stämplade upp.

Chanserna att komma vidare genom studier har beskurits; Vuxenutbildningen har skalats ned, 25-4-regeln är borttagen, och de nya studielånen är betydligt mindre förmånliga än tidigare, därtill är studiemedlen knapra som de är.

Arbetslösheten ligger för tillfället, enligt SCB på 7,1%. 2006 beskrev Anders Borg exakt 7,1% som massarbetslöshet, jag är villig att hålla med.

En rad beslut under de senaste mandatperioderna har fattats som enbart curlar ett segment i medelklassen (Om de nu ska beskrivas som en klass för sig). RUT, ROT (Som inte omfattar hyresfastigheter), RUT för läxläsning, RUT för bartender. Borde väl också nämna att från årsskiftet förändras definitionerna kring miljöbilar, så vikten spelar in och gör att tyngre bilar tydligen har lättare att klassas som miljöbilar än mindre.

I en rad kommuner där de borgerliga styr har man i stort sett lekt affär med den offentliga verksamheten, med resultatet att det har blivit en rejäl soppa i vissa fall, illegala avknoppningar, vinstmaximerande vårdföretag med räntesnurror. Sådant sticker ju rätt bra i ögonen.

Friskolorna etablerar sig i stort sett där de vill, och kommunen måste stå med beredskap för att elever kan komma tillbaka, om de inte är så självgående som friskolan. Beaktat att en av tio friskolor diskriminerar människor med funktionshinder gör ju det att elevstocken delas upp, och skiktas, och kommunen får ombesörja skolgång för de som kan ha behov som kräver resurser.

Jag hade kunnat fortsätta i all evighet och räkna upp de komponenter i den borgerliga politiken som utgör en delmängd av ett borgerlighetens lågintensiva klasskrig mot de som faller utanför ramen eller har låga inkomster, men det räcker så till en början. Summan av detta är att det finns skäl för missnöje, påtagliga skäl, hur kan man hantera det? Hur kanaliseras missnöjet? Det finns i princip tre linjer;

Vänsterlinjen

Antingen kan man gå rakt på roten till missnöjet, alltså den ganska radikala omfördelning från den lågavlönade delen av arbetarklassen, och även de grupper som deklasserats totalt på grund av sjukdom eller arbetsoförmåga, diskutera detta, analysera det och föreslå konkreta och koncisa åtgärder. Mobilisera, organisera och protestera, kort och gott, ett styvt göra, traditionellt arbetarrörelseslit.

Den borgerliga linjen

Externalisera alla anledningar till varför det går dåligt, vägra svara (Se moderaternas svar på min debattinlaga avseende arbetsmarknad under senaste budgetfullmäktige: ”Det behöver jag inte svara på”). Eventuellt fläska på med mer riktade medelklasssubventioner, presentera dem som breda och som något som kommer alla till godo. I värsta fall, blåneka, kör en Bagdad Bob.

Den högerextrema linjen

Det är invandrarnas fel, punkt. Går inte äldraomsorgsbudgeten ihop? Det är för att vi tar emot för mycket invandrare. Har skolan för dåligt med resurser? Det är invandrarnas fel. Ad infinitum. Oavsett vad du kan hitta för problem i en kommun/landsting/region, kan du med envetenhet och kreativitet härleda det till invandrare, du behöver bara bortse från vissa fakta, och åberopa galna och tvivelaktiga källor.

Sammanfattning

Det finns reella problem i Sverige, tilltagande sådana, det ytterlighetshögern gör är att presentera enkla, säljbara lösningar som är koncisa i sin utformning (Oavsett sanningshalt). Vänstern har många gånger bra lösningar, och en bra analys av problemen, men haltar betänkligt i presentationen. Vi är inte koncisa och tydliga alla gånger, formen gör att innehållet blir abstrakt. Jag tror det kan illustreras bäst med beskrivningen om varför Noam Chomsky inte gör sig på tv;

When CNN presenter Jeff Greenfield was asked why Chomsky was never on his show, he claimed that Chomsky might ”be one of the leading intellectuals who can’t talk on television. […] If you['ve] got a 22-minute show, and a guy takes five minutes to warm up, […] he’s out”

Här finns problemet vi har att brottas med, hur formulerar vi problemen och lösningarna på ett sådant vis att det blir koncist? Utan att det för den sakens skull blir fördummat?

 

Sverigedemokraternas långa vecka

Det var ett tag sedan jag skrev, av någon anledning tycks jag allt oftare vara på språng, med eller utan min underbara lilla dotter. Vilket leder till att jag i större grad lägger energi på Twitter i första hand och i andra hand Facebook.

Jag vet nästan inte var jag ska börja vad det gäller Sverigedemokraterna, men om man kollar på Riksorganisationen kan man konstatera att expressen har gjort ett utomordentligt gräv, väl tajmat till då Jimmy Åkesson gått ut med påbud om att det ska vara rättning i leden och nolltolerans på rasism. De klipp som rullat på ett antal sajter visar Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling i färd med en rad olika otyg, rasistisk hets, sexistiska kränkningar, de ljuger för polisen, beväpnar sig med järnrör och förolämpar Soran Ismail.

Frågan är vad de kommer göra, nu har ju Almqvist fått avgå från alla partiinterna uppdrag och åka på semester, Ekeroth har tagit ”Timeout” och Westling har avgått. Westling får man väl i sammanhanget betrakta som ett bondeoffer. Ekeroth är väl den som kommit lindrigast undan med sin ”Timeout”. För att i korthet förklara hur en ”Timeout” fungerar så är det i princip som att du kanske känner att jobbet är jobbigt en dag, väldigt rörigt, så går du och pratar med chefen som säger något i stil med -”Gå du hem, med fullt lön, softa lite, ta en pilsner, så hörs vi”. Det är ingen åtgärd överhuvudtaget.

Ska man vända och vrida på det hela så försöker de komma undan med något som ingen av oss andra politiker någonsin hade kunnat komma i närheten med att komma undan. Hade jag, eller en socialdemokrat, eller en moderat ens gjort hälften av vad de gjorde den kvällen hade man varit avpolletterad och utesluten relativt snabbt. Så frågan är hur det står till med nolltoleransen?

Lokalt har det ju i skuggan av större skeenden hänt rätt mycket, i stort sett hela Sverigedemokraternas fullmäktigegrupp, inklusive gruppledaren Krister Maconi, har blivit vildar. Nu återstår endast Dennis Fernholm och Ulla-Britt Åsén. Att de gör på det viset gör ju att nästa veckas budgetfullmäktige blir minst sagt intressant. Ty vildarna har ju ingen budget att stå bakom och får så vitt jag förstår heller ingen tid för ett inledningsanförande. De kvarvarande är väl inte i egentlig mening tidigare kända för att vara så vida värst aktiva i debatten och frågan är om det kommer ske fler avhopp. Det är ju minst sagt anmärkningsvärt när en hel fullmäktigegrupp klappar ihop under loppet av en vecka, men jag kan ändå inte känna någon direkt sorg för det.

Det är kort och gott intressanta tider och det rör på sig rätt mycket. Generellt kan man väl säga att de som röstat på SD fått mer valuta för rösten i form av yrsel och underhållning än reell politik och påverkan.

Hur vet jag att jag tycker rätt?

Det är många knepiga beslut man deltar i som politiskt aktiv och man kan rent teoretiskt få stå till svars för allt man man någonsin gjort, eller som man inte opponerat sig mot. Som tur är utvecklar man ju efter ett tag ett slags sätt att få till sina ställningstaganden, för min del en serie lackmustest, så här vet jag att jag håller stilen politiskt (Notera, en viss delmängd av nedanstående innehåller humor, saknar du sådan är det lika bra att du läser något annat);

1. Vill folk ha politiken?

Om ja, då är det ett säkert tecken på att man har rätt inriktning

2. Har kongressen beslutat att driva politiken i den riktningen?

Vänsterpartiets kongress är vår högsta beslutande församling, där partiprogram och andra vägledande dokument antas. Om jag driver politik i enlighet med kongressens vilja är jag också något sånär rätt ute.

3. Har Timbro eller Svenskt näringsliv nyligen torgfört en diametralt motsatt ståndpunkt?

Om ja, då kan jag också vara relativt säker på att jag agerar i det stora folkflertalets intressen, snarare än banker eller storföretag. Notera väl att det finns en rad mindre organisationer som faktiskt kan ha vettiga ställningstaganden ibland. Exempelvis Småföretagarnas Riksförbund

4. Har Borås tidnings ledarsida nyligen varnat för dylik politik?

Om ja, då är jag sannolikt också relativt rätt ute. Ibland kan förvirring uppstå när de faktiskt  opinionsbildar för vettig politik, men i allmänhet funkar även detta kritierie.

5.Har SvD eller DN raljerat om dylik politik?

Med undantag av Peter Wolodarski som verkar ha en rätt nykter syn på EU och ekonomi numera (Och därför får lite ovett av ett par högerbloggare) är de stora drakarnas ledarsidor också solklara indikationer på att man är rätt ute.

6. Menar Per Schlingmann och Anders Borg att det kommer utrota hundratusentals jobb?

Ja, då är det sannolikt som så att det det är en rätt vettig politik, som sannolikt skapar jobb. De gick till val på att minska utanförskapet, kuggade totalt, och är nu mest engagerade i att skrämma folk med att arbetslösheten blir än större om någon annan än just (M) et al får styra. Notera att enligt SCB är arbetslösheten just nu 8.1%. Det hade med deras egna ord 2006 kunnat beskrivas som massarbetslöshet.

7. Vad skulle Stefan Stern, Widar Andersson och eventuellt Jonas Morian tycka om politiken?

Tja, historiskt sett har jag faktiskt lyckats ha åsikter som kolliderar med nämnda socialdemokrater, jag ser nog ingen anledning till att jag inte kan fortsätta att betrakta just de specifika socialdemokraterna som en bra vägledning till hur jag inte ska ta ställning.

8. Skulle det ge mina kära föräldrar ett samtalsämne vid fikabordet?

Jag älskar mina föräldrar, de har en förmåga att koka ner (dum) politik till ”De bara vill förstöra X” eller ”Nu vill Y sälja ut Z”. Mina underbara föräldrar är jättebra på att detektera skitpolitik, så om jag kan tänka mig att de hade gnisslat tänder om någon annan hade genomfört politiken, då är det rätt vettigt att själv strunta i det. Sverige är fullt med föräldrar som gnisslar tänder.

9. Är Claphaminstitutet, Antroposofrörelsen eller Ludwig von Mises-institutet emot dylik politik?

Då är det antagligen rimligt, sansat och inte helt osannolikt vilar det på vetenskaplig grund, gott så, bifall!

10. Vad skulle Ayn Rand tyckt om förslaget?

Rand är också ett säkert kort, gör tvärtom. Rent generellt, undvik att ha dålig sci-fi som vägledning. Gäller såväl Ayn Rand som Ron Hubbard.

Var så god!

Sverigedemokraternas fotovanor

Jag noterade häromdagen att det dök upp ett inlägg på den mycket informativa och därtill underhållande bloggen Inte rasist men... Jag drog mig till minnes valrörelsen 2010, där ett antal ungdomar som gått runt bland valstugorna och slutligen landat hos oss i vänstern, det var ofta man fick höra att de hade blivit fotograferade eller fått någon antydan om att de borde anmälas för något, när de ställde frågor som SD upplevde som irriterande, eller insinuanta. Visst kan det vara som så att vissa av ungdomarna egentligen inte håller med dem och egentligen ville provocera, men det är fortfarande ett mycket underligt bemötande.

Jag drar mig även till minnes ett budgetfullmäktige, osäker på vilket år det var, tror det kan ha varit året före eller efter valrörelsen, då vi i den lokala vänsterfullmäktigegruppen skulle inta lite pizzor på alléterrassen då lokala SD-företrädare plötsligt kommer stegande och fotar oss. Tydligen hade det något att göra med SSU eller ungdomar eller något sånt. Men man blir ändå lite förvånad när man får ”Vill du att vi ska fota dig eller??” varvid ett antal foton tas. Jag log och försökte göra det bästa av det, jag är i egentlig mening inte photogenique.

Men om man ska vara lite allvarliga en stund och bortse från hur underligt fotandet det framstår som, är det en källa till viss huvudbry. Varför fotograferar de oss och folk som inte håller med dem i allmänhet? vad händer med fotona? För de register? Hur lagras de? Vad är syftet? Vilka har tillgång?

Jag känner inte till något annat parti eller någon rörelse som utöver sin vanliga verksamhet även fotograferar meningsmotståndare och tydligen nu då folk som bär kläder som de anser avvikande.

 

Som av en slump

För er som läst min blogg ett tag har ni ju noterat att jag skrivit en del om bemanningsföretag och arbetsrätt. Det har sin bakgrund i att jag kom ut på arbetsmarknaden i de sista svallvågorna av nittiotalskrisen och mitt första jobb faktiskt var för en bemanningsfirma. På den tiden, som ändå är relativt nära i tid var det skyhög ungdomsarbetslöshet, vi var mängder som gick i olika underliga motiverande projekt på arbetsförmedlingen och många av oss hade ytterst tillfälliga påhugg, i bästa fall. Och vi kvalade aldrig in i A-kassan. På den tiden började de komma, bemanningsfirmorna, men jag kan tänka mig tillbaka till tiden innan det, för Sverige fanns även då;

En gång i tiden hade vi en a-kassa där det stora flertalet arbetare var anslutna, ja även de som hade aningen mer flyktiga jobb eller säsongsbetonade jobb, det fanns en trygghet vad det gäller inkomst. Som av en slump kunde då heller företagen inte ha hur osäkra villkor som helst, eller säga upp förtroendemän eller skyddsombud. Vidare slumpade det sig så att det på den tiden fanns ett förbud mot privat arbetsförmedling och av en händelse tycktes företagen ta ansvar för sin personal, både vad det gäller lön, anställningsförhållanden och trygghet i stort, men även vad det gäller arbetsmiljön, i varje fall i större utsträckning än nu.

Av någon outgrundlig anledning hade vi på den tiden inte lika stora klyftor och vi hade anständiga löneökningar. Det verkar också som att tiden innan dess präglades av en relativt låg arbetslöshet, hur det nu kan komma sig då det inte verkar ha funnits entreprenörer eller privata vårdalternativ. Som av en händelse förekom det inte i lika hög utsträckning att privata vårdbolag vanvårdade medborgare för att utverka marginaler att sända till skatteparadis på kanalöar.

Men på den tiden verkar ju det slumpa sig så att riksbanken i större utsträckning hade politisk styrning, ja alltså, den styrs ju politiskt nu också, men numera är det modernt inflationsbekämpande med jämviktsarbetslöshet som gäller. Och om jag inte missminner mig var vi ju inte med i EU, som sträckte upp oss när vi bedrev självständig ekonomisk politik och brukade finanspolitiska stimulanser. Men det är klart, på den tiden verkar man inte ha sjösatt stora skattesänkningar, som av en händelse verkar pengarna i större utsträckning ha gått till att ha folk i arbete.

Går vi ännu längre tillbaka hittar vi såna där underliga påhitt som att ta ut produktivitetsökningar i form av förkortad arbetstid. Arbetslivet måste ju ha varit så enormt mycket mer intensivt och stressigt då på den tiden det begav sig.

Det är inte klokt så mycket slump det finns i vår närtida historia, eller?

 

Vänstern, socialdemokraterna och Europakten

Jag nåddes igår under pågående fullmäktigesammanträde att Socialdemokraterna har gjort upp med regeringen om kriterier för att acceptera Europakten. Det kom ungefär samtidigt som man föreslog Löfvén till ordförande för SAP.

Jag vet inte vad intentionen med att göra överenskommelser av det slaget är, men att påannonsera det i skuggan av den mycket större nyheten är ju en händelse som ser ut som en tanke.

Ska jag vara uppriktig, så är det ett misstag att ens beträda den vägen, att ansluta sig till europakten, vi kommer kraftigt beskära våra möjligheter att bedriva en självständig ekonomisk politik, och vi kommer definitivt tvingas till nedskärningar, nästan per automatik, när vissa givna ekonomiska förhållanden uppstår. Sen kan man låtsas, om man så vill, att Sverige är ett så inflytelserikt land att vi kan göra som vi vill i alla fall, men det fungerar inte så, och Sveriges trackrecord är ju att vi är ett av de mest lydiga och kuvade länderna i EU. om Socialdemokraterna tror att vi kan diktera villkor bedrar de sig nog rätt grovt.

Det är dessutom rakt emot folkomröstningen om EMU-anslutning, därtill tror jag inte folket sedan dess och framför allt i det senaste har blivit mer europositiva. Folk kan vara besvärliga på det sättet när de är anfrätta av sunt förnuft.

Personligen är jag glad att vi är tydliga i frågan, vi ska inte ansluta oss till nedskärningspakten. Vi ska ha vårat ekonomiska handlingsutrymme för att kunna bedriva en vettig och ansvarsfull ekonomisk politik; Stimulera när det bromsar, satsa när det behövs och utan EU-taktpinnar.

Läs även Jonas Sjöstedt om saken

 

Socialdemokraternas vägskäl

Det är ett underligt förlopp som utspelar sig framför oss just nu. Historiskt sett har ju Socialdemokraterna varit det parti som hängt ihop bäst av alla, då har väl snarare vänstern bortom socialdemokraterna varit bättre på att gå isär, av både rimliga och orimliga skäl.

Så, Juholt sitter kvar, det glädjer mig i någon mening, det betyder att media åtminstone inte har totalt oinskränkt makt att diktera partiets inre liv, men helt klart är att det finns flera rätt komplicerade processer igång på samma gång;

Vissa distrikt förefaller vilja bli av med Juholt, omedelbart, medan vissa andra vill behålla honom, troligtvis är det distrikt som har väl inpräntad vänster- eller högeridentitet, eller vars makt balanserats ut mot andra med motsatta intressen. Något har förändrats i den maktbalansen, plus att det i kulisserna verkar vänta ett antal personer som ser sig själva som det bästa sedan Branting. Detta kombinerat med ett närmast totalt mediaartilleri som bombarderar med ledande frågor, dag som natt gör att det blir en situation som liknar belägring.

Så hur löser man det? Tja, om något högerdistrikt skulle få in ”sin kandidat” skulle vänsterdistrikt börja smida ränkor och vice versa. Problemet är i egentlig mening inte intressemotsättningar eller rivaliserande ordförandekandidater, problemet är att det verkar finnas de som inte respekterar den demokratiska processen och motarbetar kongressen (Jag har resonerat lite om kongressen som arbetarrörelsepartiernas högsta beslutande organ tidigare).

Om någon är vald på demokratisk väg, med ett tydligt mandat och det finns program och strategier, då bör man nog respektera medlemsdemokratin så mycket att man följer detta, trivs man inte med det är man väl välkommen att starta eget, eller ladda upp med fräsch och vettig argumentation till nästa kongress för att ta debatten öppet och demokratiskt. Eller åtminstone snacka med varandra snarare än bakom varandra eller till media.

Nu beskrivs att Juholt ska hålla en presskonferens ensam i Oskarshamn imorgon. Jag hoppas inte, men tror att han kommer avgå. Frågan är vad han lämnar efter sig om han gör det. Det är uppriktigt sagt som att se in ett öppet sår och jag gillar det inte ett dyft. Det som finns kvar är ett antal ordförandepretendenter, ett antal arga distrikt, saker som inte kan göras ogjorda och gamla oförrätter som ska göras upp. Lägg utöver det till ett VU som läcker som ett såll.

Som Vänsterpartist är man ju något sånär van vid drev, och jag har väl bitvis under mitt politiska värv nästan kommit att betrakta det som ett normaltillstånd, så jag har verkligen sympati för det som SAP just nu tvingas igenom. Jag skulle inte ens önska min värste ovän det här, och även om vi inte alltid är överens om all politik så delar vi någonstans en del grundläggande ideologiska fundament, så jag önskar jag inte kamraterna i SAP detta.

Vidare får det ju högst reella konsekvenser, förutsättningarna för ett maktskifte i Sverige 2014 ter sig allt sämre. För att reda ut det får de antingen få rättning på organisationen, blixtsnabbt, och det lär inte vara smärtfritt, eller så får Vänsterpartiet försöka plocka upp det SAP tappar, och det lär ju vara slitsamt på ett helt annat sätt, frågan är om vi mäktar med.

Slutgiltligen är socialismen det enda som betyder något. Organisationer och partier kan komma och gå, så även människor, företag, samarbeten och ekonomiska system. Det kapitalistiska systemets skick, världsekonomins förvirrade kräftgång visar på att den osynliga handen är formad till en knuten näve som gång på gång bankas i arbetarklassens ansikte, och under kriser hårdare än någonsin förut.

Men det går, som ordstävet beskriver, inte att stoppa en idé vars tid har kommit. Idén är större än partier och större än en halvdåsig nattbloggande vänsterpartist, sannolikt även större än ett läckande VU belägrat av ett mediauppbåd.

Så frågan är, vad gör de nu? Och hur ska vi förhålla oss? Hur kommer övriga delar av arbetarrörelsen agera?

Länkar: Jinge Jinge DN SvD SvD AB AB AB AB Expressen Expressen BT BT BT Peter Andersson