Det är ett underligt förlopp som utspelar sig framför oss just nu. Historiskt sett har ju Socialdemokraterna varit det parti som hängt ihop bäst av alla, då har väl snarare vänstern bortom socialdemokraterna varit bättre på att gå isär, av både rimliga och orimliga skäl.

Så, Juholt sitter kvar, det glädjer mig i någon mening, det betyder att media åtminstone inte har totalt oinskränkt makt att diktera partiets inre liv, men helt klart är att det finns flera rätt komplicerade processer igång på samma gång;

Vissa distrikt förefaller vilja bli av med Juholt, omedelbart, medan vissa andra vill behålla honom, troligtvis är det distrikt som har väl inpräntad vänster- eller högeridentitet, eller vars makt balanserats ut mot andra med motsatta intressen. Något har förändrats i den maktbalansen, plus att det i kulisserna verkar vänta ett antal personer som ser sig själva som det bästa sedan Branting. Detta kombinerat med ett närmast totalt mediaartilleri som bombarderar med ledande frågor, dag som natt gör att det blir en situation som liknar belägring.

Så hur löser man det? Tja, om något högerdistrikt skulle få in ”sin kandidat” skulle vänsterdistrikt börja smida ränkor och vice versa. Problemet är i egentlig mening inte intressemotsättningar eller rivaliserande ordförandekandidater, problemet är att det verkar finnas de som inte respekterar den demokratiska processen och motarbetar kongressen (Jag har resonerat lite om kongressen som arbetarrörelsepartiernas högsta beslutande organ tidigare).

Om någon är vald på demokratisk väg, med ett tydligt mandat och det finns program och strategier, då bör man nog respektera medlemsdemokratin så mycket att man följer detta, trivs man inte med det är man väl välkommen att starta eget, eller ladda upp med fräsch och vettig argumentation till nästa kongress för att ta debatten öppet och demokratiskt. Eller åtminstone snacka med varandra snarare än bakom varandra eller till media.

Nu beskrivs att Juholt ska hålla en presskonferens ensam i Oskarshamn imorgon. Jag hoppas inte, men tror att han kommer avgå. Frågan är vad han lämnar efter sig om han gör det. Det är uppriktigt sagt som att se in ett öppet sår och jag gillar det inte ett dyft. Det som finns kvar är ett antal ordförandepretendenter, ett antal arga distrikt, saker som inte kan göras ogjorda och gamla oförrätter som ska göras upp. Lägg utöver det till ett VU som läcker som ett såll.

Som Vänsterpartist är man ju något sånär van vid drev, och jag har väl bitvis under mitt politiska värv nästan kommit att betrakta det som ett normaltillstånd, så jag har verkligen sympati för det som SAP just nu tvingas igenom. Jag skulle inte ens önska min värste ovän det här, och även om vi inte alltid är överens om all politik så delar vi någonstans en del grundläggande ideologiska fundament, så jag önskar jag inte kamraterna i SAP detta.

Vidare får det ju högst reella konsekvenser, förutsättningarna för ett maktskifte i Sverige 2014 ter sig allt sämre. För att reda ut det får de antingen få rättning på organisationen, blixtsnabbt, och det lär inte vara smärtfritt, eller så får Vänsterpartiet försöka plocka upp det SAP tappar, och det lär ju vara slitsamt på ett helt annat sätt, frågan är om vi mäktar med.

Slutgiltligen är socialismen det enda som betyder något. Organisationer och partier kan komma och gå, så även människor, företag, samarbeten och ekonomiska system. Det kapitalistiska systemets skick, världsekonomins förvirrade kräftgång visar på att den osynliga handen är formad till en knuten näve som gång på gång bankas i arbetarklassens ansikte, och under kriser hårdare än någonsin förut.

Men det går, som ordstävet beskriver, inte att stoppa en idé vars tid har kommit. Idén är större än partier och större än en halvdåsig nattbloggande vänsterpartist, sannolikt även större än ett läckande VU belägrat av ett mediauppbåd.

Så frågan är, vad gör de nu? Och hur ska vi förhålla oss? Hur kommer övriga delar av arbetarrörelsen agera?

Länkar: Jinge Jinge DN SvD SvD AB AB AB AB Expressen Expressen BT BT BT Peter Andersson