Det har i närtid blossat upp en diskussion, dels på BTs hemsida men även i andra medier om Komplementär och alternativ medicin. För min del är det solklart; Alternativ medicin benämns som den gör av flera skäl, den kan antingen sakna effekt, den kan många gånger ha för dålig effekt visavi de biverkningar preparaten/behandlingen har, och den sakna fördelar i jämförelse med den vanliga skolmedicinen.

Således,  i bästa fall kan den resultera i en svag effekt, eller åtminstone inga ytterligare skador, men i värsta fall kan den leda till biverkningar, ytterligare negativa hälsoeffekter. Det står naturligtvis den enskilde fritt att laborera med homeopati, antroposofisk medicin, healing, läkande kristaller, däremot avvisar jag å det bestämdaste att det överhuvudtaget ska förekomma något annat än vetenskapligt beprövad vård och medicin i offentlig regi. Jag tror och hoppas att allmänheten förväntar sig bevisad effekt, vetenskaplighet och förutsägbarhet i vården.

De goda nyheten i sammanhanget är ju att det är reglerat hur vårdgivare får agera, bl.a i Patientsäkerhetslagen, den dåliga nyheten är att i privatiseringarnas kölvatten dyker det upp alternativa utförare vars arbetssätt inte på villkors vis kan beskrivas ha vetenskaplig grund. Utöver att offentlig vård ej bör befatta sig med alternativmedicin, bör region, kommun och stat heller inte ingå i avtal med vårdgivare som tillämpar ovetenskapliga metoder, vilket innebär att det finns en rad utförare som det offentliga ej bör befatta sig med. t.ex Vidarkliniken.

Som politiker har sliter vi många gånger ganska hårt för att få verksamheterna att gå ihop, att få mesta möjliga vård och omsorg för de skattekronor som inbetalas. Därför bör vi aldrig någonsin vika från ståndpunkten att: Det finns en sorts vård och den vilar på vetenskaplig grund, allt annat är inte vård alls.

Fredrich Legnemark, regionfullmäktigeledamot
Vänsterpartiet – VGR