Carl Bildt verkar indignerad sin inlaga om de rödgrönas utrikespolitik, bekymrar sig över att vi skulle kräva att USA lägger ner sina militärbaser, att vi vill erkänna Västsahara, avbryta försvarssamarbetet med Israel och verka för en konvention som skyddar arktis mot exploatering och militarisering m.m

Alltså, det är väl tämligen okontroversiella ämnen egentligen, det anmärkningsvärda är väl att vi under mandatperioden allt mer närmar oss Nato, att vi blivit utrikespolitiskt allt mjäkigare och att vi inte vågar säga flaska innan Europa bestämt en gemensam hållning. Det, om något är ämnen att för att använda Bildts ord ”ställa sig – lindrigt utryckt – skeptisk till”.

Men å andra sidan glädjer jag mig, om Carl Bildt hade utryckt beundran för vår gemensamma utrikespolitik hade jag varit bekymrad, rent av oroad över att vi går amerikanska hökar till mötes, eller underliga oljebolag på äventyr. Nu är jag lugn och tryggt förvissad om att Hans Linde & Co håller håller stilen. Bildts ogillande är en form av kravmärkning för en progressiv utrikespolitik.

Beträffande Bildt, läs även Jinge