Först får man väl konstatera att det alltid är en vacker sak när folk hittar varandra och kärleken och efter visst bestyr går och gängar sig. Det får man väl unna prinsessan (Herregud vad konstigt det känns att beskriva någon som prinsessa, låter som något från Sagan om Ringen eller liknande. Hade det varit intressantare om kungahuset var alver?), men vad jag har ytterligt svårt för är kungahuset som företeelse och svärmeriet omkring det hela. Och så fort man för på tal att det torde vara rimligt att landets stadsöverhuvud väljs på demokratisk väg kommer invändningarna;

- Det är ”lönsamt” med monarki, de gör bra PR.
Möjligt, men det finns inget som säger att vi inte skulle kunna välja en PR-mässigt lämplig president, och sedan välja någon annan när förvirringen tilltar och kostnaden överskuggar vinsterna

-Det är en fin tradition, det ger stadga i svåra tider, de är allas vårt kungahus.
Denna vinkling har jag aldrig förstått, inte mer än att den går ut på att någon som inte är demokratiskt vald av någon står lika nära alla, vilket faller på sin egen orimlighet.

-Det hade kostat lika mycket med en president.
Och? Det kan väl knappast göra något åt det faktum att det är ett ämbete som ärvs, till skillnad från statsöverhuvudsrollen i en republik. Demokrati kan gott kosta.

Det finns en rad argument för och emot och jag kommer inte redogöra för alla här, men jag är principiellt emot den feudala kvarlevan som monarkin utgör (Kan man inte göra landshövdingar av de nuvarande? Som någon form av omställning?).