Idag var det dags för Flamman, jag bligade igenom den över lite fylld pasta, och läste med intresse Henning Süssners inlägg i debatten om vänsterns framtid. De inlagor som varit hittils har varit America Vera Zavela som vill att vi släpper loss och blir radikalare, samt någon från PS som nyanserar lite grand (Jag har tyvärr inte kvar det numret). Hennings artikel verkar vara inne på samma linje, men med en annan touche, tyvärr ligger den inte ute på flammans sida.

Jag tycker det är utomordentligt att debatten förs, livligt därtill, inte bara i flamman och Vänsterpress, men även på bloggar och på vänsterpartiets hemsida. Det är vad jag längtat efter ett tag, jag gick med i partiet när hela vägval-vänster-prylen drev runt som värst, jag missade det hela totalt, inte för att jag på något sätt inte begrep vad det handlade om, utan för att jag tyckte att det hela framstod som väldigt energikrävande, som något som inte hade med något att göra, men nu förs en sansad och saklig diskussion.

Själv kan jag inte påstå att jag tagit ställning till huruvida det är en bra sak eller ej med en radikalare profil, det är en sak för medlemsdemokratin att ta ställning till, men Henning har mycket rätt i en sak, vi behöver kaxa upp oss rent generellt, den socialist som ber om ursäkt för sin existens kommer inte lyckas organisera någon.

Men ur ett lite mer personligt perspektiv är det rätt kul att tänka tillbaka lite, vad det gäller organisering, att någonstans på vägen upphörde jag att vara medlem i vänsterpartiet, och blev vänsterpartist, jag kan inte sätta fingret på tidpunkten då jag började snika in politik i de flesta diskussioner, då jag började erbjuda folk omkring mig ett djupare deltagande i demokratin.

Jag kan vara ett gissel när jag kör igång, men jag hoppas min omgivning har överseende.

Ytterligare personliga påpekanden; Ida kom precis hem, ganska trött, det hade tydligen varit en rätt tung fullmäktigedebatt. Det är rätt och riktigt när man ska handla upp LSS, det är ju en fruktlöst omodern politik borgarna för. Jag skulle kunna formligen ösa ur mig exempel på artiklar som visar på att lägga ut viktiga människovårdande funktioner ger kortsiktiga vinster, att kostnaderna på längre sikt är oförutsägbara, att bieffekterna kan göra att det i slutändan inte lönar sig, att New Public Management har peakat och sedan länge passerat sina glansdagar och nu framstår som en allt mer enbart ideologisk dogm (Jag rekommenderar var och en som har tillgång till något akademiskt artikelsök att läsa Dunleavy m.fl 2005 – New Public Management Is Dead–Long Live Digital-Era Governance).

Andra bloggar om: vänsterpartiet, flamman, privatiseringar, lss, new public management