Kom hem från en vända på tryckeri där jag plockade upp ett litet lass flygblad (Jag brukar i regel hämta dem själv, känns mest fånigt att buda dem, och potentiellt dyrt), svepte med mig lite snabbmat och ramlar innanför dörren. Minsann, flamman min gamle vän!

Av särskilt intresse får jag väl konstatera att Sture Rings debattartikel om facklig-politisk samverkan med vänstertouche var, det hade varit lysande och ganska naturligt att ingå i facklig-politisk samverkan, tyvärr är det ej så i nuläget.

Jesper Withz skriver underhållande om ”Vådan av att vara flammanskribent”, både roligt men samtidigt en liten armbåge mot njuren på vänsterns tendens att ständigt försöka vara mest pålästa, relevanta, analytiska och medvetna, samtidigt som vi skyr det triviala och banala..Personligen kan jag ibland faktiskt känna mig lite skrämd ibland, man är bland människor som vet och kan så enormt mycket att man själv i jämförelse ibland känner sig marginell (Jag slår vad om att vi har partimedlemmar som nästan på sina tio fingrar kan alla kommunala budgetar de senaste 20-30 åren, inklusive reservationer mot dessa) . Men så kommer man på sig själv, detta är ju borgartänk, detta är inte en tävling, det utdelas ej medaljer, vi samarbetar och med ens blir man stolt över att vara en del av något så stort och att ha så skarpa vänner och kamrater.

Det blir roligt när man faktiskt konstaterar att vänstern som alla rörelser består av människor, som jag, som inte drar mig för att gå omkring i slitna jeans och skabbigt linne och ta en pilsner framför en dålig tv-serie. Som socialist har man att förhålla sig till verkligheten, länge leve den kvartssunkiga livsnjutarvänstern.

Kort och gott, Flamman gör sig bra både med entrecot och kebabrulle, med ackompanjemang av både Vysotsky och Johnny Cash och sådan tycker jag vänstern ska vara också!