Bakom den smått obegripliga titeln döljer sig ett antal fakta, bl.a att jag deltagit i vad som sannolikt lär vara ett av de sista seminarium som fanns schemalagda på socionomprogrammet, en viss lättnad, men även en begynnande separationsångest….Men när jag tänker på att slippa allt pendlande och att ständigt missa bussar, luncher, socialt umgänge, så känns det ändå som en lättnad.
Nils Ericssonterminalen då? Alltså, jag har reflekterat allt mer över den specifika byggnaden, jag tillbringar ändå enorma mängder tid där, väntandes på bussar, rusandes mot tåg när jag missat bussar, rusande mot bussar när jag missat tåg, och ätandes när jag missat hela skiten.
Det slog mig häromdagen att någon verkligen verkligen skulle göra sociologisk fältstudie där. På en dag har jag hunnit med att iakta gråtande medelålders damer, en missbrukare som gör upp affärer på hög volym över mobilen, oräkneliga emo-kids som går av och an och generellt är missförstådda (Skulle det vara något nytt? Ungdomar är alltid missförstådda, jag var missförstådd som ungdom, nu när jag är en månad från 30 kan jag konstatera att jag fortfarande känner mig som en tonåring i vissa avseenden), lämnat plats åt en pensionär, blivit påhoppad av mobilförsäljare, blivit tilldelad City, Metro och .SE, samt kasserat samtliga.
SE-terminalen är ett myller som får vissa att reagera, pälsklädda damer med resning tenderar att se indignerad ut när jag, ett antal afrikanska studenter och någon bärandes en kontrabas stressat väller fram genom terminalen. Det är roligt att iakta businesstyper som utan att tänka på sitt beteende rent fysiskt, går runt i en cirkel och gestikulerar samtidigt som de pratar i handsfree. Underhållande att lyssna på storfräsar-reklamfolk som står i burger king-kön och gör sig lustiga över någon företagare i gnosjö som inte greppar ”reklambranschen”.
När man sitter och småkikar över sin pocket på alla individer, känns det som att regeringen och arbetslinjen, piskan och tukten är långt borta, människor är inga Stachanoviter, folk yrar och det är ganska befriande att se.
”Min högra flank viker bakåt, min center sviktar, omöjligt att manövrera, situationen utmärkt, jag anfaller.” -Ferdinand Foch
Dagens Fredrich-åsikt:Jag kommer börja gilla EU, när en konstitution har klubbats och antagits som är kort, begriplig, håller sig till det väsentliga, i stort enbart fastställer folk och staters rättigheter och skyldigheter samt densamma debatterats på nationell, men även lokal nivå, i detalj. Vi ska inte, bör inte och kan inte acceptera att vi hamnar i ett rättsligt skymningsland för att vi inte kan uttyda centralbyråkraternas språk.
(JA, jag har läst den, förstått den och ogillat den, men jag är inte säker på att den blir en kioskvältare på pocketshop)