De som följer min blogg kan konstatera att jag följer svenska bloggar rätt nitiskt, för att se vad som är intressant, framför allt i politiken, men även beträffande andra ämnen. Någon form av diskussion förefaller ha existerat i bloggvärldens periferi beträffande modebloggar och huruvida det är könsstereotypt att kvinnor bloggar om mode och män om politik (Anders_S problematiserar det hela på ett ganska bra sätt). Jag tänkte faktiskt för en gångs skull inte slänga ur mig syrligheter och gå i polemik med den ena eller andra sidan, som jag normalt gör och som mitt inre väsen ständigt driver mig att göra. Jag ska göra något helt annat, jag ska skriva lite kort om mode och min syn på det.
Det är nämligen som så att de som känner mig vet att även om jag ibland klär mig som en sopa (Vilket vi alla i ärlighetens namn gör, ingen kollar på m*a*s*h och tar en öl i soffan iklädd kostym.), så går det ändå åt ganska mycket tid, bitvis, till kläder. Jag skiter högaktningsfullt i märken, jag skulle inte känna igen en armanikostym om den inte var fullständigt belamrad med märken, jag tycker de flesta dyra kläder ser ut som sopor och värst tycker jag om pastellfärger, seglarskor och vindtygsjackor. Det är som att saker helt plötsligt, på magisk väg, ska bli snygga just bara för att de kostar månadslöner.
Nu har jag ju kort beskrivit vad jag tycker är kass, så vad gillar jag egentligen? Tja, alldeles oavsett pris gillar jag tighta, mörka kostymer, med tre eller mer knappar, jag gillar diskreta (och ofta billiga manchettknappar), jag gillar trådsmala slipsar, helst enfärgade eller i vart fall diskret mönstrade. Jag gillar att klä upp mig på det sättet så fort jag får tillfälle, dels för att jag ibland tycker det är schysst att se skapligt vårdad ut ibland, men även av samma skäl som människor klädde upp sig första maj förr i tiden; Att vara välklädd (inte att förväxlas med att vara dyrt klädd) på utsidan är på något sätt en spegelbild av det i alla inneboende människovärdet. Det kan inte sägas bättre än i sången Första maj; ”Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus…”
Så om ni någon gång råkar få syn på mig, i två eller tredelad kostym och pedantiskt stärkt skjorta, så är det inte för att jag är ett snobbigt arsle (Jag är säker på att det finns borgare som äter dyrare än kostnaden för mina kläder), ty det är jag inte. Utan då har det med helt andra saker att göra, såsom människovärde och respekt för vänner och kamrater (Och det faktum att jag inte vill se ut som en sopa jämte min fru).
En billig, men nice kritstrecksrandig kreation, perfekt på första maj
Sa jag att jag skulle blogga om mode? Det blev politik iallafall, så kan det gå.