Det är rätt ofta man hamnar i diskussioner där någon slänger ur sig ”Du kan väl inte äta på Burger King/Mcdonalds”, ”Du ska väl inte köra bil”, ”Du ska väl inte shoppa kläder”, ”Är inte cigarrkonsumtion borgerligt?”,  du är ju socialist!

Folk har i allmänhet en rätt rolig uppfattning av vad man får, borde, tvingas göra för att vara socialist, precis som man anammat en fullständigt asketisk livsstil, givit ett fattigdoms- och kyskhetslöfte (Såvida man inte Mah-jongkopulerar lyssnandes till knutna nävar samtidigt som någon serverar rå pölsa och östtyska cigaretter) .

Det hela är mycket konstigt, först och främst eftersom socialismen är en ideologi som faktiskt tar avstamp i reella materiella förhållanden. I den utopi som man skulle önska sig skulle alla, oavsett bakgrund ha tillgång till schyssta kläder, hygglig mat (Med och utan onyttigheter, beroende på vad man önskar) och mer därtill…Man vill ju ha mer frihet, knappast mindre, men den största frihetsbegränsningen för folk i allmänhet är ju de ekonomiska ramarna.

Så, bli inte förvånad om en socialist faktiskt kan njuta av livet också, vi gillar det i allmänhet så pass mycket att vi vill ge alla möjligheten att göra det.

(Men visst, jag kan konstatera att jag inte äter på ställen där det är strul med kollektivavtal, så är det bara, jag föredrar att sprida mina magra penningar på ställen där personalen är garanterade att ha en schysst nivå)

Bakom den smått obegripliga titeln döljer sig ett antal fakta, bl.a att jag deltagit i vad som sannolikt lär vara ett av de sista seminarium som fanns schemalagda på socionomprogrammet, en viss lättnad, men även en begynnande separationsångest….Men när jag tänker på att slippa allt pendlande och att ständigt missa bussar, luncher, socialt umgänge, så känns det ändå som en lättnad.

Nils Ericssonterminalen då? Alltså, jag har reflekterat allt mer över den specifika byggnaden, jag tillbringar ändå enorma mängder tid där, väntandes på bussar, rusandes mot tåg när jag missat bussar, rusande mot bussar när jag missat tåg, och ätandes när jag missat hela skiten.

Det slog mig häromdagen att någon verkligen verkligen skulle göra sociologisk fältstudie där. På en dag har jag hunnit med att iakta gråtande medelålders damer, en missbrukare som gör upp affärer på hög volym över mobilen, oräkneliga emo-kids som går av och an och generellt är missförstådda (Skulle det vara något nytt? Ungdomar är alltid missförstådda, jag var missförstådd som ungdom, nu när jag är en månad från 30 kan jag konstatera att jag fortfarande känner mig som en tonåring i vissa avseenden), lämnat plats åt en pensionär, blivit påhoppad av mobilförsäljare, blivit tilldelad City, Metro och .SE, samt kasserat samtliga.

SE-terminalen är ett myller som får vissa att reagera, pälsklädda damer med resning tenderar att se indignerad ut när jag, ett antal afrikanska studenter och någon bärandes en kontrabas stressat väller fram genom terminalen. Det är roligt att iakta businesstyper som utan att tänka på sitt beteende rent fysiskt, går runt i en cirkel och gestikulerar samtidigt som de pratar i handsfree. Underhållande att lyssna på storfräsar-reklamfolk som står i burger king-kön och gör sig lustiga över någon företagare i gnosjö som inte greppar ”reklambranschen”.

När man sitter och småkikar över sin pocket på alla individer, känns det som att regeringen och arbetslinjen, piskan och tukten är långt borta, människor är inga Stachanoviter, folk yrar och det är ganska befriande att se.

”Min högra flank viker bakåt, min center sviktar, omöjligt att manövrera, situationen utmärkt, jag anfaller.” -Ferdinand Foch

Dagens Fredrich-åsikt:Jag kommer börja gilla EU, när en konstitution har klubbats och antagits som är kort, begriplig, håller sig till det väsentliga, i stort enbart fastställer folk och staters rättigheter och skyldigheter samt densamma debatterats på nationell, men även lokal nivå, i detalj. Vi ska inte, bör inte och kan inte acceptera att vi hamnar i ett rättsligt skymningsland för att vi inte kan uttyda centralbyråkraternas språk.

(JA, jag har läst den, förstått den och ogillat den, men jag är inte säker på att den blir en kioskvältare på pocketshop)

Vi syns där, det ska bli riktigt roligt att gå höra verksamhetsberättelsen, vi har ju varit aktiva.

De som följer min blogg kan konstatera att jag följer svenska bloggar rätt nitiskt, för att se vad som är intressant, framför allt i politiken, men även beträffande andra ämnen. Någon form av diskussion förefaller ha existerat i bloggvärldens periferi beträffande modebloggar och huruvida det är könsstereotypt att kvinnor bloggar om mode och män om politik (Anders_S problematiserar det hela på ett ganska bra sätt). Jag tänkte faktiskt för en gångs skull inte slänga ur mig syrligheter och gå i polemik med den ena eller andra sidan, som jag normalt gör och som mitt inre väsen ständigt driver mig att göra. Jag ska göra något helt annat, jag ska skriva lite kort om mode och min syn på det.

Det är nämligen som så att de som känner mig vet att även om jag ibland klär mig som en sopa (Vilket vi alla i ärlighetens namn gör, ingen kollar på m*a*s*h och tar en öl i soffan iklädd kostym.), så går det ändå åt ganska mycket tid, bitvis, till kläder. Jag skiter högaktningsfullt i märken, jag skulle inte känna igen en armanikostym om den inte var fullständigt belamrad med märken, jag tycker de flesta dyra kläder ser ut som sopor och värst tycker jag om pastellfärger, seglarskor och vindtygsjackor. Det är som att saker helt plötsligt, på magisk väg, ska bli snygga just bara för att de kostar månadslöner.

Nu har jag ju kort beskrivit vad jag tycker är kass, så vad gillar jag egentligen? Tja, alldeles oavsett pris gillar jag tighta, mörka kostymer, med tre eller mer knappar, jag gillar diskreta (och ofta billiga manchettknappar), jag gillar trådsmala slipsar, helst enfärgade eller i vart fall diskret mönstrade. Jag gillar att klä upp mig på det sättet så fort jag får tillfälle, dels för att jag ibland tycker det är schysst att se skapligt vårdad ut ibland, men även av samma skäl som människor klädde upp sig första maj förr i tiden; Att vara välklädd (inte att förväxlas med att vara dyrt klädd)  på utsidan är på något sätt en spegelbild av det i alla inneboende människovärdet. Det kan inte sägas bättre än i sången Första maj; ”Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus…”

Så om ni någon gång råkar få syn på mig, i två eller tredelad kostym och pedantiskt stärkt skjorta, så är det inte för att jag är ett snobbigt arsle (Jag är säker på att det finns borgare som äter dyrare än kostnaden för mina kläder),  ty det är jag inte. Utan då har det med helt andra saker att göra, såsom människovärde och respekt för vänner och kamrater (Och det faktum att jag inte vill se ut som en sopa jämte min fru).

En billig, men nice kritstrecksrandig kreation, perfekt på första maj

Sa jag att jag skulle blogga om mode? Det blev politik iallafall, så kan det gå.

Andra bloggar om: mode, politik

Höll på att glömma det, boråsvänsterbloggeriet har fått tillökning, välkomna Ulf Hillermyr och Anna Gustavsson!