Min kära fru Ida dök (om jag inte missminner mig) ånyo upp i tidningen i förra veckan, där hon inflikade en kommentar beträffande rollen som kvinnlig politiker, att det var problematiskt, framför allt att vara ung och kvinna.
Och visst är politiken en ganska gubbtung bransch, faktum är att förutom ett fåtal yngre eldsjälar av olika kön, så känns det ibland som när man som liten besökte sina mor och farföräldrar när föräldrarna knegade, allt saktar ner, man får vänja sig vid att ha tråkigt (För att allt man är delaktig i antingen tar åratal, eller eventuellt i slutändan inte blir av).
Visst är det trivsamt, men frågan är om det är produktivt att köra allt i ultrarapid, ofta springer verkligheten om de politiska processerna. Utredningar landar täckt av ett lager av mög efter 3-4 år, folk måste gå tillbaka till protokollen för att se hur, vem, var eller varför de beställdes, givetvis frustreras yngre. När sen yngre försöker hetsa upp tempot en aning utbyts blickar och så bromsar tiden in. Någon lägger en konsensusfilt av blöt vadmal över det hela. Det hela lär vara än värre om man är ung kvinna, t.o.m ”lilla gumman” torde vara modernt och fräscht, jag skulle mer gissa mer på ”Du som är en så käck jänta” eller ”Trevlig tös”…Avpolletering medelst diminutiv.
Vilket får mig att tänka på att jag älskar att vara medlem i boråsvänstern, där det kvittar om man är gammal, ung, kvinna, man, svensk eller invandrare, man är bara partikamrat, därmed basta!
