Jag började någon gång tidigare idag att läsa Aron Etzlers Trondheimsmodellen, och förutom mitt teaterbesök så har jag i princip inte kunnat släppa boken, således läste jag ut den för några minuter sedan, strax innan klockan 0300.

Får väl först och främst säga att det är en utmärkt bok, ur alla avseenden, man förnimmer en subtil syrlig humor (Fan, nu låter det som vinprovning), men framför allt målar den upp en väldigt tydlig bild av bra politisk mobilisering. Av de bägge exemplen känner jag spontant att det holländska känns extra relevant och lockande. Det norska verkar fungera, men jag misstänker att ens agenda äts upp av samarbetspartierna.

Holländska SP verkar ha mer eller mindre lierat sig med folket i ett mycket intimt samarbete, eller rättare sagt, SP är en integrerad del av folks vardag på ett mycket intressant sätt,  det verkar vara en väldigt energi- och manskapskrävande strategi, men som lönar sig. Jag tror exemplet är mycket relevant, ett vänsterparti måste ständigt mobilisera, plocka upp vardagliga problem och lösa dem, vara överallt och försöka sätta agendan.  Men likväl känns det som en bekräftelse på att Boråsvänstern hittat något; Våra frekventa soppluncher, öppet hus, inbjudningar till andra föreningar, röda lördagar, vår ökande stadsdelsnärvaro. När man läst Trondheimsmodellen kan man bara konstatera att visst gör vi rätt, men vi behöver göra mer!