här vad han tycker vara Vänsterns avsmalning och stela attityd. Till en början tänkte jag resonera långdraget och ganska djupt om detta, men så verkade som att jag i skinkfrossan kom av mig, det är till syvende och sist som så att jag inte varit med i partiet längre än 3-4 år, och om det är något internpolitiskt positionerande av ena eller andra anledningen så får det väl vara så.

Det känns iallafall som att Henning Süssner och Svensson redan sagt mycket klokt i ämnet, även så en pletora andra tänkare och tyckare, personligen är jag mellan mina teoretiska haranger mellan fyra väggar en praktisk typ och i det praktiska hittar jag också mina slutsatser. Det mumlas om bredd och det är fine, för att åstadkomma bredd måste man aktivt rekrytera, för att få många åsikter måste man vara många.

Det är ofta så att man snurrar in sig i att vara förberedd för kommande sammanträden och liknande, missar det faktum att vänsterns existensberättigande ligger i att man har en politik som är bra för det stora flertalet, för att veta vad som är bra för det stora flertalet måste man ha ett bra tvärsnitt av befolkningen i partiet; lärare, vårdpersonal, bemanningsjobbare, akademiker..etc etc. Och där vi oftast missar är att vi är så övertygade om politikens förträfflighet att vi missar att fråga folk i vardagen om de vill gå med, för att påverka.

Därför är lösningen, som alltid; Att organisera…Och att snacka politik i vardagen.  Eller som Joe Hill sade: ”Don’t mourn, organize!”

Skapligt påökt för bara driva omkring och löka. Detta i tider då sjuka och utbrända trycks till och försäkringssystem stramas åt, en parafras av Cato den äldre bubblar upp i huvudet; För övrigt anser jag att vi bör införa republik!

Just nu studerar jag en liten kurs i socialpolitik, mitt studerande rör sig mot sitt slut, vilket är rätt skönt. Inte så mycket för att jag inte tycker om att studera, för jag älskar att studera med allt vad det innebär av att gräva i tjocka luntor och sitta på föreläsningar, men jag hatar att vara student och jag avskyr pendlandet. Men; Då och då dyker det upp saker som är relevanta för ens politiska tänkande och nu senast välfärden och välfärdsstaten.

Det är intressant med begreppet välfärd; Ett mycket positivt laddat begrepp, till den milda grad att man i princip faktiskt är rökt, politiskt sett, om man i för direkta ordalag kritiserar konceptet. Grejen med det är dock att det inte är ett entydigt och homogent begrepp, det finns inte en välfärd eller en välfärdsstat, det finns flera. Enligt Gøsta Esping-Andersen finns det tre huvudinriktningar:

• Den Socialdemokratiska/Nordiska modellen, som kännetecknas av att systemen är universella och på en relativt hög nivå, modellen har ambitioner att påverka jämställdheten och avlasta familjen kostnader som uppkommer till följd av familjebildning. Modellen har en låg nivå av behovsprövning,
• Den liberala/anglosaxiska modellen, som kännetecknas av att marknaden tillhandahåller många av de tjänster som vi förknippar med välfärd, det offentliga garanterar en miniminivå. Tjänsterna är i hög grad behovsprövade.
• Den konservativa/kontinentala modellen, där fokus ligger på att bibehålla den traditionella familjen, således är systemen i denna modell utformade på ett sådant vis att de uppmuntrar traditionellt moderskap och söker att bevara den befintliga stratifieringen i samhället; Dvs klassamhället. Välfärdstjänsterna är också oftast en funktion av social status/yrke.

Det finns de som vill påvisa att det finns fler modeller, kanske är det så, men dessa är enligt mig de mest tydliga. När vi väl konstaterat att det finns olika typer av välfärd och olika typer av välfärdsstater inser man ganska snabbt att de borgerliga partierna i alliansen faktiskt inte skämtar eller ljuger när de säger att de syftar att värna om välfärden, men de har helt enkelt en annan välfärdsmodell för ögonen; Den liberala, men med vissa inslag av den konservativa (bl.a vårdnadsbidrag).

I mångt och mycket uppkom välfärdssystemen i tider av social oro, ofta som en reaktion mot arbetarrörelsens självorganisering i tider av fattigdom, även de som inte är fattiga insåg att fattigdom leder till social oro. Vi kan ju retroaktivt konstatera att konceptet fungerat, och att vi aldrig haft så mycket oro som innan välfärdsssystemen byggdes upp och när systemen väl byggts upp avtog den sociala oron och även organiseringen som kommit till stånd.

Men mina tankar vandrar vidare; Petter och Politics and Philosophy skriver förtjänstfullt om tider av radikalitet, kapitalismens inneboende motsättningar och de strejkvågor som uppstår som följd av att kapitalet försöker bibehålla profitnivåerna i tider av ekonomisk tillbakagång. Man kan tänka länge och väl på huruvida nästa lågkonjunktur i kombination med den ökade kontrollen av välfärdssystemen (behovsprövning anyone?) kan leda till att ett fönster öppnas där det är möjligt att ställa radikala krav, driva en radikal politik, tja till och med socialistiska idéer? Frågan är, ska vi acceptera substitut, eller vill vi ha socialism?

Vem vet, en annan är ju bara en studietrött student

Andra bloggar om: välfärd,   välfärdsstaten,   socialism