Jag har inte skrivit på några dagar, framför allt p.g.a att jag av någon outgrundlig anledning varit trött, kanske är det universitetets eviga grupparbeten, kanske är det filurande med websidor, kanske rent av en generell höstkoma.

Iallafall, så vill jag uppmärksamma er på ett käckt inlägg från Josefin Brink, beträffande telefonarbete:

Som en liten teaser tipsar Robban om en lämplig avsnoppning i Metro-intervjun:
”Ja, jag har hört vad du säger, men ärligt talat har jag litet svårt att koncentrera mig på ditt budskap för din röst gör mig så kåt. I vilken stad jobbar du, sa du?”

Men gud så kul. Sexuella trakasserier. Att slänga i örat på en 23-åring med timanställning och provisionslön. Det känns verkligen fräscht! Skjut på budbäraren, det är ju så mycket enklare än att ge sig till att ifrågasätta själva systemet och ge sig på dem som verkligen har makt att förändra det.

Hur fan tänker karl´n?

Jag blev nästan tårögd, alltså var och en som arbetar på callcenter, oavsett om det är inkommande eller utgående samtal vet att alldeles oavsett om produkten är bra eller ej, så finns det en hel del sjuka människor i samhället, som inte drar sig för att hota skiten ur en, förolämpa en eller helt enkelt förströr sig själv på sexuell väg under pågående samtal. Ok, jag hajar att det egentligen inte är personligt, man lägger sig till med servicerollen, och det är i princip Service-Fredde som efter det 187e samtalet får en yrande person som tumlar runt i lägenheten naken.

Fine, men att aktivt, som Aschberg propagerar, jävlas med de som sitter i luren, är enbart elakt. Vill ni inte prata kan ni bara säga ”Tack, men nej tack” och lägga på. Kom ihåg att merparten av de som arbetar med detta är folk som gör det innan de söker sig vidare till andra yrken och utbildningar, det kan vara samma person som du träffar Ernst & Young tre år senare, eller som du hånglar med på krogen och gifter dig med.

Sens moral: Telefonarbetare är människor också!

Jag vet, jag var en sådan under fyra års tid.