Faktum är att det mer eller mindre utvecklats till en minihögtidspryl, det förefaller som om jag ofta är ledig av en eller annan anledning just på torsdagar, så det blir att man sover ut efter pluggeriet och när posten anländer ramlar den in. Där den senare ligger på köksbordet kan man nästan förnimma hur jävligt innehållet är för de som önskar att dölja, fiffla, förskingra och suga ut, för man vet att den med skärpa och nit granskar, häcklar, informerar och i detalj dissekerar samtiden. Borgare, jag rekommenderar er att använda eldtång när ni tar i den..

I vart fall, när jag sovit ut, druckit mitt kokkaffe och börjar bli människa och det börjar närma sig lunch, är tendensen att jag nyttjar någon av trandareds prima pizzerior, sedan avnjuts flamman med kebab. (och för er som tillhör överklassen och behöver ett förtydligande: En Kebab är lite grand som Hors d’œuvre, förutom att det är ihoppackat i ett pitabröd, sköljt i kaloririk sås och faktiskt mättar. Det tillagas oftast av människor som ni vill språktesta eller ha som städpersonal). I detta nummer av flamman vill jag uppmärksamma er på Ali Esbatis kolumn om bonusbåget samt Jonas Sjöstedts noggranna granskning av dåtidens nya arbetarparti som aktivt arbetade för att förbjuda vissa partier under kriget.

Med kebab i magen och en flamma i händerna är livet ganska bra, det enda lilla man kräver extra för att det ska vara perfekt, är den där socialismen tidningen pratar om.