Sverigedemokraterna har utsatts för hot, därom verkar det inte råda något tvivel, A.Petzäll lägger skulden hos media och politiker, men missar att utan media är Sverigedemokraterna ingenting; Det är nämligen som så att utan medias ”bevakning” hade inte SD varit annat än en marginell företeelse, ett haveristparti, beläggen för detta är det egna partiprogrammet där man faktiskt lyckas med konststycket att angripa både vänster- och högerpolitik, samt vurma för en idealbild av de båda. När detta konstaterats kan man enkelt sluta sig till att SD har fått disproportionellt mycket mediabevakning. Detta är ju som den som någon gång befunnit sig i situationen både av ondo och godo, det medför propagandautrymme, men också att våldsverkare kan tänkas intressera sig för ens person. Givetvis är våld något negativt, men det är inget som enkom Sverigedemokrater drabbas av, faktum är att jag tror de flesta politiska partier drabbats av det vid olika tillfällen, dock kanske det känns jobbigare för sverigedemokraterna som inte har 90 år av erfarenhet av att utsättas för dylika attentat.

Sedan vidare till den politiska och fackliga sidan av situationen, en betydligt enklare del, det är ju som så att arbetarrörelsens organisationer faktiskt har stadgar, som ska följas av alla medlemmar och många fackföreningar har de facto antirasism och demokratisk socialism som stadgeinnehåll, det säger sig själv att man inte bör vara medlem som Sverigedemokrat. Men vi har föreningsfrihet i Sverige och det står personerna fritt att starta egna fackföreningar på de värdegrunder de önskar.  Att man inte önskar sitta jämte, eller diskutera med en politiskt aktiv som torgför de åsikter som Sverigedemokraterna arbetar för ser jag inte som något konstigt, det är den enskildes rätt att välja vem man diskuterar med och vad man diskuterar, det finns inget tvingande regelverk som säger att man måste trivas med att man sitter jämte en människa med lätt förtäckta rasistiska åsikter och det finns inget regelverk som säger att man måste trivas ihop med arbetskamrater med åsikter av den typen. Man kan acceptera att det demokratiska regelverket har gett dem det utrymme de har, man kan acceptera att de är anställda som vem som helst, men man är inte tvingad att trivsamt småkonversera med företrädaren ifråga.

Fredrich Legnemark (V)