Alltså, som en person som tidigare inte haft någon erfarenhet av högre utbildning var jag ganska skraj när jag började läsa socionomprogrammet, det är någonting jag villigt kan erkänna, jag har taskig studievana och åren av grovarbete och lågavlönat arbete hade demoraliserat mig. Under de år mellan gymnasiet och det att jag började studera på göteborgs universitet hann jag med att vara hantlangare på norska dagisbyggen, plocka upp trädgårdsartiklar, löda på ericsson, Jobba på Callcenter (4 år), jobba i lastbilsterminal och under denna perioden drar jag mig till minnes att jag arbetat för två olika bemanningsföretag.
Grejen är ju att åtminstone ett par av dessa arbeten är ganska själsdödande, man gör sig själv en otjänst om man håller tankeprocesserna igång och man är betjänt av att lära sig stänga av och efter ett tag vänjer man sig, man anammar ett förhållningssätt där man inskränker sina planer och reflektioner till hur man ska spendera kommande helg (och man börjar tänka på detta på måndagen). Vidare är min klassbakgrund sådan att högre utbildning hör till sällsyntheterna, inte för att vi är dumma, utan för att tillfälle historiskt sett inte har getts folk som arbetar att studera vidare, så jag var skraj.

Jag var skraj och orolig ända tills den andra tentan, jag hade inställningen att jag när som helst skulle missa något vitalt, göra något fel, missa någon formalia, tycka fel, tänka fel, göra fel och vara fel. Första tentan trodde jag att jag skulle flunka och att drömmen var slut, jag klarade den förvisso på första försöket och jag trodde att det var tur och ett undantag. Sedan kom andra tentan, som jag klarade på första försöket och allt började falla på plats, jag började känna mig någorlunda bekväm.

Nu ett par år senare har jag vant mig vid det, jag kommer till hösten börja min näst sista termin med en kurs i verksamhetsledning och organisation, men fortfarande kommer klassspöket tillbaka med jämna intervall, man blir orolig, varför funkar inte ladok? var på kursportalen finns min kurs? Vad händer? Varför är alla andra så naturliga? Någonstans i ens innersta finns det något som reagerar hostilt, en akademiker står inte högt i kurs i en lastbilsterminal eller på ett bygge. Det är då jag tänker på Solidarisk Identitet:

Kort sagt: det vi kallar empati, eller solidaritet (”att se sig själv i andra”, för att citera Gunnar Ekelöf), är eller bör vara den andra sidan av autonomin. Politisk, eller solidarisk identitet om man så vill, är att kunna identifiera sig med någon som man till sin kvalitativa, sociala identitet har mycket lite gemensamt med.

Alltså att trots att man med idoget arbete tillängnat sig en högre utbildning, ett privilegium som många tyvärr inte har möjlighet att genomföra,  trots detta så bär man med sig sina erfarenheter, sina föräldrars erfarenheter, sina farföräldrars erfarenheter och aldrig, aldrig glömmer var man kom ifrån, vad som fått offras för att man ska ha den möjligheten, vilka strider som fått tas för att vi alla ska kunna sitta där vi sitter med våra examina.

Därför blir jag också minst sagt arg när man hamnar i den situationen man ofta gör som socionomstuderande att man sitter och bedömer, värderar och skattar olika folks beteenden, det är ju till syvende og sidst som så att merparten av de socionomstuderande kommer från välordnad medelklass och merparten av de ärenden som en socionom kommer i kontakt med har sin grund i underklassens och arbetarklassens socioekonomiska förhållanden. Merparten av de omhändertagna barnen kommer från socialgrupper med dålig socioekonomisk situation, medelklassen riktar pekpinnar mot underklassen och arbetarklassen, utan att ha en tanke på att de oftast, kanske bara någon generation tillbaka var i samma situation, ett lågintensivt historielöst klasskrig.

Så håll koll på vart du är på väg, men glöm aldrig ditt ursprung!

(Och i samma anda, lyssna på Åsa Linderborg )