Finner ett intressant debattinlägg på aftonbladets sajt (Länk), som beskriver hur arbetarklassen faktiskt trängs undan och förlöjligas av den goda smakens väktare, medelklassen.
Det ligger mycket i detta, tom arbetarrörelsen har drabbats av detta i viss utsträckning, i sin strävan att vinna inflytande och bättre levnadsvillkor har man för ”sakens” skull sett till att skicka fram de mest välutbildade, slipade och drillade representanterna, gärna akademiker, i hopp om att de ska göra sitt bästa i sammanhanget och att ideologin och lojaliteten mot sitt ursprung ska besegra egenintresset, men det har visat sig att så inte alltid är fallet. Jag är inte någon fiende av högre utbildning, tvärt om, men det kan finnas en poäng i att i högre utsträckning ta tillvara på de som faktiskt skulle tjäna på politiken.
Själv är jag ett klassmässigt virrvar, det beror om man ser på det ur bourdieu-perspektiv eller inte, vad man definerar som produktionsmedel. Kanske har man skapligt med kulturellt kapital, men rent materiellt? Nja.
View Comments so far ↓
1 Stefan // Jul 7, 2007 at 10:50 e m
Det anda stycket påminner en del om diskussionen i Mobergs Soldat med brutet gevär. Har en liten hook-up för arbetarförfattarna just nu
2 Rikard Nielsen // Jul 10, 2007 at 11:40 e m
Du har helt rätt i att det behvös fler arbetare framförallt i sossarna på ledandade postioner. I borås s-studenter har vi löst problemet med en breddad rekryteringsbas genom att vi har både arbetare och studenter i vår förening. Förmodligen något även för andra studentförbund och andra s-student förneingar nationellt sett.