Att jobba med missbruk och missbrukare är ganska speciellt…Från första början var man totalt dundernaiv, trodde att….ja, var man tillräckligt på och jobbade, snackade, motiverade, hjälpte, lotsade så skulle det hela lösa sig automagiskt, därefter följde en period av häpenhet och bestörtning, varpå en tung bitterhet lade sig som en blöt möglig filt över huvudet.

Efter lite eftertanke och ledighet så infinner sig någon form av jämviktsförhållande, man kommer fram till en rad insikter:

• Detta är vanliga människor, med vanliga svagheter

• Man kan inte rädda alla, alla vill inte bli räddade, en del vet inte ens om att de egentligen skulle behöva ställa om.

• Ibland är det bäst att hålla käften och bara lyssna

• Även om folk är hyggliga, är en viss beredskap bra

• Om byråkrati är fördjävligt för ”vanliga svensson”, så är det etter jävligare för en person med aktivt missbruk, där snackar vi don quijote

• Jag är där för dem, de är inte där för mitt höga nöjes skull

• Den mänskliga kroppen tål oerhörda mängder misshandel och felhantering, den är samtidigt löjligt fragil.

• Det är ingen idé att dölja något eller snacka skit, de kan alla valser, man är transparent.

Det är egentligen bara att köra på och göra sitt bästa, försöka vara en hygglig människa, förlåta 490 eller fler gånger.