Jag åkte hem från missbruksboendet där jag praktiserar idag, lyssnade på P1 i vanlig ordning, snubblade över en debatt mellan Frederick Federley och partikamraten Ali Esbati, detta diskuteras vidare här, Federley cirklade runt en massa, visst är det en styrka att vara många, men man ska även få välja att slippa kollektivavtal (!?), udda.

WordPress svalde tyvärr mitt mycket längre inlägg, bistert, men allt som allt kan jag konstatera att de arbetsplatser jag varit på som saknat kollektivavtal har varit de värsta, det har varierat mellan taskig arbetsmiljö, 16 timmars arbetsdag (Jag skämtar inte, ett norskt bygge, sen stack  basen till polen med lönekassan, fina fisken) till att tvingas äta lunch på lastbrygga på vintern, att behöva ställa upp klockan 0700 på morgonen för att stå och vänta för att se om man får påhugg, annars var det bara att åka hem och dyka upp igen dagen efter. Efter ett antal kneg av den typen värjer man sig, jag arbetar numer aldrig o-organiserat, inte en chans. Men vill man bli en siffra i statistiken, en av dem som dör av asbest, fallskador, dåligt säkrade maskiner, gifter etc etc så är det ett bra steg på vägen att arbeta på en arbetsplats utan kollektivavtal.